Det är 8 mars – Internationella kvinnodagen. Här är nu mitt liv. Jag vill älska och leva. Inte bestämmas av någon annan vem jag är. Inte bli bestämd och bemött efter mitt utseende eller min kropp. Jag tror heller inte att Gud Fader i himlen vill bestämma mig eller kontrollera mig. Nej, vår kära Gud Fader i himlen vill att jag ska tycka och tänka, säga nej, misslyckas, hellre säga Gud Moder och få lust att dricka för mycket vin och säga hej till alla som går förbi mig på gatan! Så tror och bekänner jag denna dag, skriver prästen Helena Myrstener.

Vi har kommit en bit. Men vi har långt kvar. Bara två av femtio i näringslivets toppskikt är kvinnor. Fortfarande halkar kvinnors lön efter.  Yrken med många kvinnor får lägre status. Jag kan inte låta bli att tänka: oj, vad en snopp kan ha betydelse!

Vad det gäller lönerna snackar vi flera decennier tillbaka. Det är inte rimligt. Kvinnors värde och arbete fortsätter att mätas på ett annat sätt än mäns. Att påstå något annat är dumheter. Vare sig jag vill det eller ej så måste jag se sanningen i vitögat: män får vara individer och kvinnor betraktas som en grupp, som en klump. Vilken annan förklaring skulle kunna vara möjlig?

För egen del kan jag inte vara säker på att man lyssnar lika mycket på mig som på en man. Den osäkerheten lever jag med i olika situationer. Just nu häpnar jag över och försöker förstå varför det är så få kvinnor som söker två mycket inflytelserika och intressanta tjänster i Lund och Malmö. Den ena tjänsten är som domprost i Lund och den andra var som kyrkoherde i Malmös storpastorat. Av sju sökande i Lund är det endast en kvinna. Av åtta sökande i Malmö var det två kvinnor.

Det verkar som om kvinnor inte tror på sig själva. Att de kan och blir lyssnade till. Att kvinnor tillräknar sig själva ett lägre värde. Dessa två exempel från Lund och Malmö borde göra många bekymrade och beklagas offentligt. Nu fick i alla fall jag tillfälle att göra det!

På 1800-talet tänkte man sig att kvinnan av naturen hade ett känsligt nervsystem som styrde hennes kropp och gjorde henne svag. Det sägs att skildringar idag av historiska och politiskt aktiva kvinnor lägger tyngdpunkten på kvinnor som känslomänniskor.  Jag tycker inte att det är genustjafs att påstå att dessa tankar lever kvar och leder till att kvinnor inte har samma chanser i samhället.

Fortfarande talas det också för lite om kvinnors erfarenhet i kyrkan. Graviditeter, missfallen, aborter, att bli osynliggjord, misshandlad och våldtagen, rädslan att röra sig ute, vilja vara till lags, vara duktig, bli bedömd, lägre löner, sämre pension, mindre makt.  Kan det bero på att vi då också skulle behöva göra upp med vår bild av Gud som man och manlig?

Det är 8 mars – Internationella kvinnodagen. Här är nu mitt liv. Jag vill älska och leva. Inte bestämmas av någon annan vem jag är. Inte bli bestämd och bemött efter mitt utseende eller min kropp. Jag tror heller inte att Gud Fader i himlen vill bestämma mig eller kontrollera mig. Nej, vår kära Gud Fader i himlen vill att jag ska tycka och tänka, säga nej, misslyckas, hellre säga Gud Moder och få lust att dricka för mycket vin och säga hej till alla som går förbi mig på gatan! Så tror och bekänner jag denna dag.

Feminismen är inte död. Hur skulle den kunna vara det? Vi är kvinnor och män i en allsköns mix med rätt att vara värdefulla. Bemötas på samma sätt. Kämpa tillsammans för att motarbeta förtyckande rasistiska och sexistiska strukturer.  En vision kanske, rentav en utopi, men en rätt schysst feministisk sådan.

Välkommen tillbaka till politiken, Gudrun Schyman!