I radio och i artiklar tillfrågas män då och då om deras syn på vad manlighet är. Alltför ofta följer ett halvt mystifierat navelskådande, huvudlöst mumlande om Järnhans och nobla vildar. Stundtals har det blivit olidligt pinsamt.
Så inte i ett av många radioreportage från arbetslöshetens Sverige. ”Man känner sig ju inte så manlig direkt”, säger en arbetslös kille i Skäggetorp, Linköping, om sin situation som penninglös och utan möjligheter. Manlighet: Bringing home the bacon. Så kort var steget från pinsamhet till tragik.
Nyligen skrev frilansskribenten Håkan Lindgren på SvD:s Under strecket om hur mannen under modernismen kom att genomgå en metamorfos. Under 1800-talet växte ju ett nytt Europa fram, med behov av en ny berättelse om människan. Den nye mannen var i grund och botten ett monster, nedtryckt av det tunnaste lager av civilisationens fernissa. Mannen var tävlingslysten, våldsam och grym mot sin omgivning. Och han kunde inte hjälpa det: Boys will be boys.
Lindgren skriver hur fascinerande kort tid denna nya mansbild behövde för att etablera sig som vedertagen sanning i den europeiska kulturen i början av 1800-talet. Men är det så förvånande? Det var ju tiden då tävlan om jobben upphöjdes till allmän lag och kvinnans möjligheter att själv förvärvsarbeta snördes åt hårdare än en viktoriansk korsett. Det ålåg mannen att konkurrera om jobben i ett företagsstyrt Europa.
Kvinnans roll i hemmet cementerades; hon skulle bära mannens syndighet, som det uttrycktes, kanske tydligast gestaltat i Wagners Lohengrin, där det är just karaktären hos den älskvärda Elsas renhet som ger Lohengrin styrkan att segra. Genom sin egen inneboende godhet och ovärldslighet skulle kvinnan komplettera och ständigt på nytt frälsa den till sin egen uselhet ständigt förfallande mannen. Så kan vi utläsa något av den viktorianska könsrollsdramaturgin utifrån hur den moderna arbetsmarknaden tog form: Mannen kunde bara bli framgångsrik ifall det fanns en kvinna någonstans som i sin godhet offrade sig först.
”Mannens inneboende ondska” ursäktar honom fortfarande alltför många illgärningar: Det är bara att vänta att män våldtar lite ibland. Det är så de är funtade. Likväl tenderar våldtäkter i vårt samhälle att betraktas inte som ett fel som är inneboende i den rådande ordningen mellan könen, utan som resultatet av någon form av olyckshändelse. Ett tillfälligt snedsteg, en lapsus i mannens manliga kontroll över sin manlighet.
Vi inbillar oss gärna att den moderna berättelsen om manligheten inte är aktiv i vårt samhälle längre. Den är ju över 200 år gammal. Sedan ser vi moderna krigsskildringar, såväl fiktiva som dokumentära. Den viktorianska mannen lever i högönsklig välmåga i det manligaste av alla manliga yrken: Militären.
Just förmågan att lyda görs i militären till manlighetens mest utmärkande egenskap, inte förmågan att leda. Om vi förstår dessa olika fält, mannen i militären och mannen i arbetslivet, som ändå förbundna i den bemärkelsen att de delar rötter i den tidiga modernistiska berättelsen om mannen – att de hämtar näring från samma källa – så ser vi att förmågan att konkurrera också är en fråga om lydnad: En förmåga att inte ifrågasätta de uppställda villkoren för konkurrensen.
Att bryta med sekelsgamla, ständigt upprepade föreställningar om ”manlighet” innebär att sluta tänka sig själv som en kugge i ett patriarkalt och kapitalistiskt maskineri, där det kanske inte är ”bringing home the bacon” (och kanske råka våldta lite då och då) som räknas som det manligaste som finns, och att sluta tro sig tjäna sitt land bäst genom att agera fotsoldat åt ett huvudlöst kapital.
I ”Det kallas kärlek” studerar Carin Holmberg vad hen kallar ”Den frivilliga underordningen” (och överordningen) bland par som av andra och av sig själva anses jämställda. En av sakerna hen kommer fram till är att mäns personlighetsbrister oftast ursäktas av att personen ”är sådan” och inte kan eller bör ändra sig, medan kvinnors personlighetsbrister oftast är något som kan tränas bort och förändras. Därmed åläggs kvinnan ett ansvar att arbeta med att förbättra sig själv, när mannen slipper ansvaret. Kanske är intressant i sammanhanget.
Vad är detta för osmakligt svammel? Förlöjligande av en arbetslös man som förlorat tron på både sig själv och framtiden hopblandat med insinuationer om att alla arbetare är potentiella våldtäktsmän? Anser Mattias Irving att han skall han strunta i familjens försörjning genom att vägra ”agera fotsoldat” åt det ”huvudlösa kapitalet”? Bedrövligt!
Nej Erik, så menade jag inte alls. Tvärtom menar jag att det finns en bild av manligheten som vi behöver göra upp med. Och jag tror att du blandar ihop denna berättelse om manligheten med män i största allmänhet. Men vi måste ju inte skriva under på den bilden. Och det är vad ledaren handlar om. Den är ett ifrågasättande: Blir vi lyckliga av de rådande berättelserna, och i annat fall, hur skriver vi om dem?
Jag har nu läst understreckarna i SvD, som belyser att problematiseringen av mansrollen inte är någon ny företeelse. Könsroller är komplexa och ibland självmotsägelsefulla och för en konstruktiv debatt vore det bra om det definieras hur rollernas ideal uppfattas, vad som är bra och vad som borde reformeras. Att mannen förväntas ta ansvar för sin familj är väl i grunden bra även om domen över de som inte räcker till ibland blir för hård. Att mannen förväntas lyckas vinna alla lägen blir av förståeliga skäl till ett orimlig krav. Att våldtäkt skulle vara något som ingår i den traditionella mansrollen är för mig ett helt absurt påstående.
Se även nedanstående tankar på samma tema:
http://www.pellebilling.se/2011/01/vad-hander-nar-man-borjar-tala/
Hej Erik,
ja det är komplicerade frågor. Jag skriver på ett ställe i texten: ”Likväl tenderar våldtäkter i vårt samhälle att betraktas inte som ett fel som är inneboende i den rådande ordningen mellan könen, utan som resultatet av någon form av olyckshändelse. Ett tillfälligt snedsteg, en lapsus i mannens manliga kontroll över sin manlighet.”
Det betyder att den traditionella (modernisistiska) mansrollen innehåller ett element av att mannen är en usel, ond människa, kapabel till det mesta. Samtidigt förväntas han bli äkta man just genom att höja sig ur det barbariska och småskurna i sig själv. Våldtäkten upplevs som en lapsus i det upphöjda, ett ”återfall” till en mer ociviliserad sida i mannen, och därmed inget som han egentligen kunde riktigt rå för. På det sättet finns en tydlig våldtäktsapologetik i uttrycket ”boys will be boys”, som jag nämner. Det innebär inte att alla män våldtar eller att det finns förväntningar på män att våldta. Men jag förstår att det är lätt att snubbla i läsningen. Jag kunde ha skrivit texten mer lättillgängligt.
Vänliga hälsningar,
Underligt nog har jag inte fällt ut alla taggar, när jag läst denna text av Mattias Irving. Budskapet att män är monster tycker jag i och för sig att jag känner igen också från dagens mediadebatt, även om jag kanske inte tror att det bara är behov från ett ”företagsstyrt Europa” som får sitt utlopp i hävdandet av denna bild idag… Det känns som det finns åtminstone en annan gruppering, som också drar nytta av denna negativa mansbild, om man säger så… :-/
En fråga jag också undrar över, är om det i första hand är den omnämnde arbetslöse mannens svåra sociala situation som Irving tycker är ”tragisk”, eller om det är den starka association som mannen gör mellan manlighet och förmågan att kunna ta hem ”baconet”, som Irving avser med detta ord? Jag tror och tycker att det borde vara det förra, men ibland känns det som man inte kan veta…
Jag menar: borde vi inte tala mera om pojkars och mäns svårigheter och underlägen i verklig och konkret mening (något som jag utvecklat mera i en diskussion som jag länkar till nedan), istället för att ägna oss åt ”ett halvt mystifierat navelskådande, huvudlöst mumlande” om behovet av att ”problematisera mansrollen”, ”dekonstruera destruktiva maskuliniteter” eller vad det nu brukar heta? Kommer inte sådana analyser bara att bli till meningslös kosmetik och till ett slags ”läppparnas bekännelser”, så länge som män fortfarande i praktiken förväntas ta ett större ansvar för både försörjning och försvar, både av kvinnor i allmänhet och av andra, överordnade, män?
http://feministbiblioteket.wordpress.com/2013/02/06/paminnelse-nominera-till-feministisk-litteraturkanon/
(Diskussionen börjar kanske lite polemiskt, men samtalstonen utvecklar sig till det bättre vartefter, tycker jag).