Denna gästkrönika publicerades första gången den 6 december men återpubliceras med anledning av Cia Wadsteins välbesökta föreläsning i helgen, med samma tema.

Reformationen kan beskrivas som en själavårdsrörelse, skriver Cia Wadstein, präst och lärare i själavård vid Pastoralinstitutet i Uppsala. Luther brukar inte primärt beteckningen själavård utan ordet tröst. Det är det allra mest centrala i själavårdens uppdrag och tjänst. Hans teologi är en trösteteologi med centrum i rättfärddigörelseläran, skriver Wadstein i en gästkrönika.

När jag reflekterar utifrån det som finns skrivet om och av Luther, om Luther som själasörjare, slås jag av hur berörd jag blir av berättelsen om människan Martin Luther, han är så verklig och han är så på riktigt. Han beskrivs av en samtida som en människa som av naturen var hurtig och gladlynt, vilket också bekräftas av hans umgängesvänner. Samme Luther plågades också mycket svårt av tungsinne och en ångest.

Någon beskriver att han aldrig arbetade lättare, än när en stark vrede drev ut oro och tvivel. Han beskrivs ofta som en varm, ömsint och ödmjuk människa, och samtidigt förnekar han inte den överlägsenhet han på ett sätt kände. Hans skärpa, klarhet och intelligens är omvittnad. Det skulle ha stridit mot den lidelsefulla sanningskärleken och uppriktigheten i hans väsen att förneka att han var och kände sig överlägsen. Men berömmelsen och äran tillskriver han Gud och Guds nåd.

I ett försvarstal, efter att ha blivit anklagad för uppror (1533), skriver han: den berömmelsen och äran har jag av Guds nåd, och efter apostlarnas tid har ingen doktor eller skribent, ingen teolog eller jurist, så härligt och klart befästat, undervisat och tröstat som jag har gjort genom Guds synnerliga nåd. Det vet jag visst.

Flera har ställt frågan om det i litteraturen överhuvud finns någon som ägt förmågan att mer öppenhjärtligt än Luther tala om sig själv utan tillstymmelse till fasoner utan att dölja något utan rädsla för att blotta allt. Jag tror att det är denna uppriktighet som är så djupt tilltalande. Jag beundrar modet att inte dölja att ett liv kan innehålla så mycket motsägelsefullhet.

Han använde ofta grova uttryck. Men ”det tjänade inte barbariet utan mänsklighetens sak. De avklädde dumhet och dryghet deras helgdagsdräkt”, skriver Nathan Söderblom i boken ”Humor och melankoli”.

Han är inte ett enda dugg beräknande, Han vet inte vad slughet och taktik är. Ingen människa blev manipulerad genom något som Luther företog sig.Han drevs av en rättfram, sveklös ärlighet och en frånvaro av elakhet.

När det gäller Luthers svårmod tungsinthet och ångest så är det tveklöst så att det var hans djupa gudsförtröstan och humor som höll honom uppe. Grova skämt hade en befriande verkan på honom själv. Han åskade luften ren i sin själ. Han talade sig fri ifrån galla. Han var fylld av en stark lidelse, för människor i nöd, för själarnas tröst och befrielse och för Guds rike.

Han sökte hjälp mot tungsinnet hos Gud i bönen och Ordet, i det hjälpande ordet som kommer en människa till mötes inte endast i bibel och sakrament utan även i andra goda böcker.Han sökte tröst i övertygelsen om att anfäktelsen och tungsinnet hade sitt ursprung i och kom från själafienden. När han själv kved av ängslan, fick han nytt mod, när han tröstade andra. Han fann tröst i människors upprättande tilltal och i vederkvickande samkväm.

Hans råd till andra när svårmod och anfäktelser kom över dem var, att träffa vännerna, för honom blev en människa människa först när hon relaterar till andra människor. ”Sök samkväm med människor, eller drick rikligare, eller fördriv tiden med skämt, eller tag dig något annat lustigt före. Man behöver ibland dricka mer än vanligt, skämta och skoja och begå någon synd av förakt för djävulen,för att icke ge honom rum att göra oss samvete för småsaker”, uppmanade Luther.

Reformationen kan beskrivas som en själavårdsrörelse. En rörelse som startar i frågor som rör själavården, nämligen det som rör bikten och botgöringen, avlatsbruket och människor som offrar sina sista slantar för att frigöra döda anförvanter ur skärseldens kval.

Avlatshandeln drevs helt affärsmässigt.Det är denna för Luther djupt orättfärdiga handel, utan nåd och barmhärtighet, som driver själasörjaren Luther att till sist spika upp de 95 teserna i Wittenberg år 1517.

I fokus för själasörjaren Luthers står alltid den vilsna av synd tyngda och förtvivlade människan. Evangeliet om Jesus Kristus, Guds Son, som för oss har blivit människa, dött och uppstått och nu är insatt till att råda över allting, är kyrkans sanna skatt och den ska, menar Luther, förmedlas från predikstol och altare, vid dopfunt och vid nattvardsbord i husandakt och biktsamtal. Och när detta förkunnas väcker det hopp och livsmod.

För Luther är allt som arbetar för evangeliet och tron tillåtet och önskvärt. Det som motsäger eller skymmer det är däremot otillåtet och skadligt. Luthers ständiga uppmaning till själavårdaren var att teckna Kristi bild som en motbild för den anfäktade mot dödens, lagens och vredens bilder. Att ge tröst och ingjuta mod och hopp, så förstod Luther sin kallelse.

Luther anlitades ofta som själasörjare och biktfar. Han bistod ofta sjuka och döende. Under pestens angrepp 1527 gjorde han tjänst bland de drabbade. Han tillämpade själv vad han skrev till en annan själasörjare: att själasörjare inte skall ta till flykten för pesten och inte heller från en granne vars hus brinner, eller från någon som fallit i en grop.

Det var många som vände sig till Luther för att få hjälp i sin vilsenhet, ängslan och nöd. Många tröstande brev som han har skrivit finns bevarade. Han skrev ofta brev till sörjande. Hans tröstebrev utgör pärlor i hans enorma korrespondens. Luthers förmåga att trösta beskrivs som en särskild charisma hos reformatorn. William James, banbrytande religionspsykolog i början av 1900-talet, undrade om det i litteraturen någonsin har funnits någon som ägt Luthers förmåga att trösta själar. Denne mest robusta och karlaktiga gestalten i religionen är först och sist tröstaren.

Hans egen erfarenhet och sina emotionella resurser tillämpar han i sin själavårdande verksamhet. Han visade prov på mänsklig värme och tydlig verklighetsförankring i det som har med livets svårigheter att göra, förmodligen därför att han själv hade erfarenheter av både djupaste glädje och missmod och den tröst Gud har gett honom. Kom Luthers fiender eller sådana som gjort honom sorg och förtret i nöd, så väller barmhärtigheten fram

Luthers djupa lidelse att förmedla tröst till människor var ett patos som för övrigt var fyllt med mycket humor som enligt Nathan Söderblom är en förutsättning för detta engagemang. Han menar att människor med patos men utan humor och självironi riskerar att bli innestängda i en ”atmosfär utan luftväxling”. Humorn räddade Luther från att ta sig själv för högtidligt, den hjälpte honom också mot hans förtvivlan. Humorn som ett ”solglitter över svarta djup”.

Det troligen mest betydelsefulla i den lutherska själavården har varit den stimulans av ömsesidig själavård bland lekmännen. Allas själavård åt alla, som syftade till ömsesidig vägledning och uppbyggelse, vilar i en tro på att andens gåvor är spridda bland alla kyrkans medlemmar.

År 1520 skriver Luther: Har jag icke makt som en påve, så har jag ändå makt som en kristen att bistå min nästa och hjälpa honom från hans synder och faror. Klaga dina synder för din broder eller din syster, vilken du vill, låt honom eller henne meddela dig avlösning [Guds förlåtelse] och tröst, gå sedan och gör vad du vill och skall, tro blott fast att du erhållit avlösning, så är det ingen fara.

Själasorgens grundton, rättfärdiggörelsen av tro för Jesu Kristi skull, är själavård för alla anfäktade och ängsliga själar.

Han brukar inte primärt beteckningen själavård om själavård utan ordet tröst. Det allra mest centrala i själavårdens uppdrag och tjänst. Det handlade inte om en billig tröst, i en sentimental ton, utan om tröst som en aktiv handling som vänder sinnet mot Gud i kampen mellan Gud och de onda makterna.

Tröst är alltså ett uttryck för en radikal och livsförvandlande händelse i en människas liv. Hans teologi är en trösteteologi, med centrum i rättfärdiggörelseläran. Han har alltid det anfäktade samvetet i centrum, det som mer än något annat behöver trösten. Anfäktelse allt det som kämpar, arbetar emot oss. Prövar oss. Denna anfäktelse kan utlösas av och bestå av många olika saker som alla innebär en form av tröstlöshet, misströstan.Både Gud och djävul är, enligt Luther, aktivt medverkande, men de arbetar med var sitt mål för ögonen och det är avgörande. Djävulen arbetar för att bryta ner tron och att skapa förtvivlan hos människan. Gud däremot arbetar för att bygga upp tron och skapa förtröstan.

Trösten, och därmed nåden förmedlas genom att evangeliet förkunnas, genom sakramenten, dop och nattvard, genom nycklamakten, och genom tröstande samtal. I varje mänsklig tröst bör det ligga en hänvisning till Kristi gärning, att vara en Kristus för sin nästa.

Själasörjaren utövar alltid sitt ämbete som en som ber för andra och själv ber om förbön. Be för syndaren Luther, och liknande formuleringar stöter man ofta på hos honom. Bönen hör hemma i i kärnan av Luthers teologiska förståelse, och betyder primärt att stå samman med andra i en kamp som har de allra största dimensioner. Där Gud och djävul är huvudpersoner på arenan.

Bär varandras bördor så uppfyller ni Kristi lag (Gal 6:2) blir för Luther ett av de viktigaste själavårdande kärnorden och bibelhänvisning vid sidan av Romarbrevet 15:4: Alla profetior i skriften står där för att undervisa oss, så att vi genom vår uthållighet och den tröst skriften ger oss kan bevara vårt hopp.

Cia Wadstein,
Präst och lärare i själavård