Helena Ekhem skriver om hur det skapande uttrycket kan ges rum i församlingen och fylla en vardaglig fråga med nytt och rikt innehåll.

Det är fikastund i öppna förskolan. Runt borden sitter föräldrar med sina barn. Många av dem är inte särskilt ”kyrkliga”; många från olika kulturer med annat språk som modersmål och annan religion. En pappa frågar Var köper ni era ljus?

Frågan är enkel och konkret, men visar sig vara större än så. Det blir ingången till ett samtal om att tända ljus för det som är svårt och viktigt i livet. Om liv och död och tankar kring evigheten, livet efter döden och meningen med livet. Om dopet, den oro och det hopp man hyser för sitt barns framtid.

I förra veckan la vi fram slutrapporten för projektet SKAPA. Projektet har pågått i lite över tre år och finansierats med hjälp av Svenska kyrkans riktade utvecklingsstöd. Det har handlat om att utforska de kreativa uttrycksformernas möjlighet att öppna upp för möten med livets djup och andliga dimensioner.

Mina kollegor är utbildade i Uttryckande konst (Expressive Arts, EXA, som det heter i internationella kretsar). För några år sedan startade vi Skaparkvällar. Ett ganska enkelt och lekfullt sätt att mötas i bild, musik, rörelse, text. Min högst personliga erfarenhet blev att när jag målat en bild eller på annat sätt uttryckt mig kreativt, då flödade tillgången till min egen kreativitet på ett nytt sätt. När jag hade min bild, hur enkel den än var, framför mig, då blev mötet med bibeltexten mer levande. Då blev mötet med en annan människa mer öppet för livsfrågornas djup och bredd.

Kreativitet handlar inte om att måla en bild eller forma ett objekt; det handlar om att lyfta fram det ljus och mörker som bor i vårt inre och placera dem framför oss så vi kan gå i dialog med dem. Ungefär så uttrycker sig Skapelseteologen Matthew Fox. Han menar att allt skapande är att träda i kontakt med Skaparen. Kreativiteten, förmågan att skapa, kanske är det sätt på vilket vi är skapade i Guds avbild?

I projektet SKAPA har vi använt det här arbetssättet i konfirmandarbetet, i sociala/diakonala möten, i gudstjänster, i fortbildningsinsatser, i handledning, i möten med skolklasser, i krisarbete, på öppna förskolan, med körer och på äldreboenden. Erfarenheterna är många och finns väl dokumenterade. Ibland skiljer de sig kanske inte så mycket från annat väl genomtänkt pedagogiskt arbete. Men några saker blir extra tydliga.

Fina ord kan och har formulerats kring vad det är att vara kyrka och församling. Men utan det förhållningssätt som öppnar för det äkta mötet blir det bara ekande brons, en skrällande cymbal. Att vara kyrka och församling handlar om att forma en miljö som är en möjlig växtplats; att gestalta ett förhållningssätt där öppenheten för det äkta mötet ständigt finns. Där förväntan är att den jag möter är ett subjekt. Och finna det språk där mötet kan ske. Den kommunikationen underlättas av kreativa uttrycksformer. Ibland kanske själva språket är kreativiteten? Då kan den enklaste fråga vid fikabordet på öppna förskolan en vanlig vardag rymma livets vibrerande kraft, en nära-livet-upplevelse.

Var köper ni era ljus? Pappan på öppna förskolan vänder sig till min medarbetare. Istället för att besvara frågan med att vi beställer ljusen via internet, så svarar medarbetaren ungefär: Ja, det stämmer, här går det åt mycket ljus. Samtalet öppnar sig.