Om en ärkebiskop ska betyda något för mig och angå många så behövs det någon som verkligen vill kommunicera. Som hittar sätt och vägar att inspirera, fördjupa och utmana vårt tänkande, vårt patos, vår tro, vårt hopp. Jag vill ha en ärkebiskop som är ”a pain in the ass” på andra stora makthavare i samhället, skriver prästen Helena Myrstener.

Processen har startat för en av årets snackisar. En ny ärkebiskop ska utses. Eller – blir det  med en axelryckning? Som präst på verkstadsgolvet som mest döper och begraver kommer jag själv sällan i närheten av någon biskop. Inget som direkt bekymrar mig utan mest ett konstaterande. Jag prövade vid något tillfälle att skriva ett brev till en biskop med en fråga men jag fick aldrig något svar. Trist, tyckte jag och undrade varför.

Om en ärkebiskop ska betyda något för mig och angå många så behövs det någon som verkligen vill kommunicera. Som hittar sätt och vägar att inspirera, fördjupa och utmana vårt tänkande, vårt patos, vår tro, vårt hopp. Jag vill ha en ärkebiskop som är ”a pain in the ass” på andra stora makthavare i samhället. Någon som med värme och kärlek delar ut kängor åt alla håll. Denna får gärna ställa sig upp och deklarera:

–       Jag är feminist. Är inte du det?

–       Politisk? Ja, så fort jag öppnar munnen offentligt så blir jag det!

–       HBTQ? Jag vill på olika sätt arbeta för att denna grupp ska känna sig hemma i kyrkan.

–       Rasism och sexism? Jag avskyr detta och vill försvara människovärdet.

–       Tvivlat på Gud? Jodå, både på Gud och på mig själv.

Jag har upplevt en tystnad kring nuvarande ärkebiskopen. Jag kan ha fel. Ibland kan det vara långt mellan Uppsala och Malmö där jag befinner mig! Jag har många gånger undrar vad det kan betyda för kyrkan om den upplevs som tyst eller självupptagen. Min önskan inför framtiden är en ärkebiskop som vill driva ett offentligt samtal. Vara en samtalspartner in i vår tid. Sökandet efter Gud finns där. En längtan efter tro och mening likaså. Dem av oss som lever i utanförskap behöver också en tydlig företrädare.

Anders Wejryd, om du till äventyrs läser detta och känner att något riktas mot dig: du ska  veta att vi var många som blev väldigt förtjusta i dig under Världens fest i Malmö i augusti i fjol! Kan tänka mig att det fanns en och annan man som hörde dig tala som också blev det, men som fortfarande inte vågar säga det högt utan döljer det bakom manliga ryggdunkningar. Min statusuppdatering på Facebook då handlade om dig. Du bara var hela Svenska kyrkans ärkebiskop. Det var så fint! Och bra!

I höst vill jag se många kvinnor nominerade. Kom inte och säg att det inte finns några namn. För det gör det. Många. Sker inte detta så vet jag inte vad jag ska tro. Då är det kris och katastrof helt enkelt. Svik inte alla kvinnor som bär upp kyrkan! Om det sedan ändå blir en man hoppas jag att han åtminstone har mod nog att tala om Gud som hen.

Det skulle vara förödande med någon som alltför mycket älskar att svinga sammanträdesklubban. Det går inte att vara för upptagen av interna frågor och den egna organisationen. Då blir man vilsen och blind för sin egen tid. Möjligheter springer förbi. ”Hallå, varför är det ingen som lyssnar?”

Tänk om det här valet verkligen kunde bli en snackis!