Att ge barnen utrymme men inte lita på dem när de tar plats, det är inte ett äkta utrymme. Så skriver Peter Svärdsmyr som studerar till församlingspedagog och har arbetat inom kyrkan i flera år.

”I kristen tro intar barnen en särställning och de behöver därför särskilt uppmärksammas i Svenska kyrkans verksamhet.” -Ur kyrkoordningen

Ett gäng vänner och kollegor till mig besökte Ärkebiskopens möte för barn och unga i mitten av november förra året. Det skrevs mycket om detta mötet i all form av kyrklig media. Förväntningarna var stora. Upplevelsen för mina vänner var också övervägande positiv men en sak var de alla rörande överrens om: Barnen var i fokus men barnen fick inte utrymme.

En av mina vänner var speciellt upprörd över en sak. Barnen fick vid ett tillfälle vara med och dela ut nattvarden. En fin och naturlig sak när barnens särställning är i fokus. Men bakom varje barn stod också en präst som liksom skulle rätta till när det blev fel i utdelandet. Det kanske egentligen inte är så konstigt vid en så stor tillställning men frågan är: Är det ett äkta utrymme? Är det en särställning i kyrkan? Att få en uppgift men ändå inte få förtroendet. För mig låter det snarare som att prästen var den som var särställd. Jag tror att vi måste våga ta större risker än så om barnen någonsin skall uppleva sig som särställda i kyrkan. Det där med särställnig är ett fint ord men fina ord dör snabbt om de inte bekräftas med tydlig praktik.

Jag går just nu församlingspedagogutbildningen på Jämshögs folkhögskola. Vi har bland annat läst Fredrik Modéus bok ”Mod att vara kyrka”. Han uttrycker barnens särställning på ett vackert sätt tycker jag: ”Barnen är med och bär liturgin framåt”. De är alltså inte med som en aktör i de vuxnas felfria liturgiska drama. Eller som en del av underhållningen på stora fina tillställningar. De bär kyrkan framåt. Det behöver inte bli en okontrollerad lekstuga bara för att man ger barnen ett ärligt utrymme. Det som hände under nattvarden på Ärkebiskopens möte var säkert ett ärligt försök till att lyfta fram barnen med det känns inte som att man når dit man egentligen vill komma. De får en plats men inte en särställning.

När Jesus är i närheten av barn blir barnen plötsligt förebilder. Det är vad jag kallar särställning. Inte små gulliga teaterapor som de vuxna kan le lite åt, i väntan på det där andra, viktigare. Lärjungarna gillar aldrig hans sätt att hantera barnen. Speciellt inte i Markusevangeliets nionde kapitel. Där hettar det till rejält.

Jesus tillrättavisar lärjungarna när de ifrågasätter vem som är störst och bäst. För att understryka sin poäng kallar han till sig ett barn, kramar det hårt (min tolkning) och säger: ”Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig.” Plötsligt är alltså det lilla barnet en förebild för hur man tar emot Jesus. De lärjungarna som skall vara med och omskapa hela världshistorien står inför sin ultimata förebild – ett barn. Varför ett barn?

Jo, för om man vill ta emot ett barn så måste man böja sig ner. Bokstavligt talat. Det är lite onaturligt för en vuxen och inte minst obekvämt. Jag vet, jag har barn. Men man måste böja sig. Man måste göra avkall på storhet, ära och makt. Sätta sig på golvet en stund. Man måste bli som ett barn för att kunna förstå ett barn. Inte nödvändigtvis barnslig, men barnlik. Man måste lyssna, iaktta och interagera. Inte på ens egna premisser men på barnets.

Barnet har inget val men vi vuxna måste välja. Välja att böja oss ner och försöka lyssna och förstå. Det kanske är lite jobbigt men jobbiga saker är ofta viktiga saker.

Jag tror inte att detta kommer naturligt för kyrkan. Faktiskt. Inget som tillhör Guds rike verkar gå av sig självt. I så fall hade inte Jesus behövt komma och visa på en annorlunda väg. Man måste kämpa med det. Kämpa för det. Man måste veta vad man kämpar för och för att verkligen förstå det måste man ha det där samtalet på agendan. Samtalet om barnen. Men kanske framförallt – samtalet  med barnen.

Allt verkar börja där. Hos barnen. För om de inte får utrymme nu kommer kyrkan inte ha något utrymme i framtiden.

Peter Svärdsmyr