Som  gräsrotskatolik är det inte svårt att förstå  hur splittring inom och mellan kyrkor och samfund består  så länge den kyrkliga  hierarkin inom min egen kyrka  har en total ovilja  att se över  de egna inre maktstrukturerna som  främjar utomkyrklig  ”arrogans”  och inomkyrklig makt och kontroll, skriver reformkatoliken Irene Nordgren. Nordgren inspireras av en ekumenisk vesper i Sankta Eugenia i måndags.

Under böneveckan för kristen enhet 2013, som pågår denna vecka,  hölls i måndags (21/1) en ekumenisk vesper i Sankta Eugenia kyrka  där prästen och forskningschefen vid svenska kyrkan Ann-Louise Eriksson deltog tillsammans kyrkans kyrkoherde Klaus Dietz .

Som katolik fick jag nästan gnugga mig i ögonen vid åsynen av  en kvinnlig präst sitta sida vid sida med kyrkoherden framme vid altaret,  båda klädda i  stola och lika  prästkläder. Ann-Louise Eriksson utdelade välsignelsen  över den ekumeniska församlingen.

”Kyrkans uppgift är att vara Kristi närvaro på jorden, att profetiskt och empatiskt hela en söndrad värld  och att befrämja Guds rike genom att hjälpa människor att leva och dö  ” uppfattade jag som det   viktiga  budskap som Ann-Louise Eriksson  ville förmedla  i sitt anförande hon höll  senare på kvällen.

”Att kyrkor avfolkas  är ett teckan på att vi inte gör det vi ska. Det vi  håller på med berör inte människor”, menade  Ann-Louise Eriksson som också är kommissionär i  Faith and Order  (inom Kyrkornas  Världsråd) varifrån hon  kunde vittna om ett ekumeniskt arbete som  kunde kännas ”smärtsamt”   och som inte så sällan präglades  av ”katolska kyrkans arrogans”.

”Är ni beredda att acceptera oss som riktiga kyrkor ” och ”Är det katolska kyrkan som vet Guds plan bäst?”  är ständigt underliggande frågor  som  protestanter enligt Eriksson ställer  till katoliker i ekumeniska sammanhang  och som  också  i Sankta Eugenias församlingssal blev retoriska  frågor  till oss närvarande katoliker som var och en tyst fick svara inom sig själv.

Jag vet att svaret på första frågan från katolskt ledningshåll är: att så inte är fallet. Och svaret på andra frågan: att så är fallet.

”Om  alla har som högsta syfte att ständigt bevaka sin egen kyrkas intresse kommer vi aldrig vidare i ekumeniska sammanhang ”  var ett påstående från Ann-Louise Eriksson som det var lätt att instämma i som gräsrotskatolik.

Kvällen gav anledning till egna reflexioner utifrån Erikssons erfarenhet från Faith and Order när  katolska kyrkan uppfattas som ”arrogant”  i ekumeniska sammanhang.

Som  gräsrotskatolik är det inte svårt att förstå  hur splittring inom och mellan kyrkor och samfund består  så länge den kyrkliga  hierarkin inom min egen kyrka  har en total ovilja  att se över  de egna inre maktstrukturerna som  främjar utomkyrklig  ”arrogans”  och inomkyrklig makt och kontroll. En kyrka som utåt pläderar för subsidiaritet,  ”samvetets överhöghet ” och alla människors lika värde  men själv inte lever upp till dessa ideal  i sin egen  inomkyrkliga maktutövning mister i trovärdighet.

Så länge påven av sina egna ”undersåtar”  tillåts att  åsidosätta biskopskollegialiteten  som grund för kyrkans  existens så länge  kommer ett allt större misstroende att gro inom de egna leden och som utåt kommer att fortsätta manifesteras  som ”arrogans” och bli till sämsta tänkbara  utgångsläge i  den strävan mot  KYRKANS enhet som  enbart kan återupprättas  utifrån kristnas  acceptans att  också  idag  stå ut med den  polyfoni  som uppstod en pingstdag för 2000 år sedan ”när dånet ljöd ”.

Irene Nordgren, reformkatolik och skribent i Katolsk Vision.
Här kan du läsa bloggen Katolsk Vision.