Guldbaggarna är nu utdelade till de svenska filmskaparna. I år var det de dokumentära eller de verklighetsbaserade spelfilmerna som prisades. Gabriela Pichlers ”Äta, sova, dö” fick priset som bästa film. ”Searching for sugerman” blev bästa dokumentärfilm.

Det är berättelser som berör. Det är arbetarklasskildringar i modern tappning. Det är på fullaste allvar och det känns i magen. Den politiska filmen stod i centrum vid årets Guldbaggegala.

Det är kanske ett tidens tecken.

Härom veckan såg jag en fantastisk show på Södra teatern – B.U.S som står för ”brun utan sol”. De underbara artisterna Vivian Cardinal, Gladys del Pilar, Fransesca Quartey, Kayode Shekoni och Blossom Tainton står på scenen i en sprakande föreställning med fantastisk musik och starka texter. De delar med sig av sina egna livsberättelser, om rasismen de mött och om kampen för att bli sedda som ”vanliga svenskar” trots sin mörka hudfärg. Det är uppkäftigt, det är modigt och showen blir en svidande kritik mot ett Sverige som tror sig om att vara färgblint men varken har varit eller är det.  Fem starka härliga kvinnor bär sina huvuden högt och säger: Nu får det vara nog! Och föreställningen blir ett inlägg rätt in i höstens alla debatter om Lilla hjärtat, Tintin, järnrör och svenskhet.

På Cirkus håller Jerry Williams sin avskedsföreställning efter decennier som rockkung. Öppningsnumret hör till de starkaste med Jerkas omisskännliga rockklassiker ”Working class hero” till en fond av byggnadsställningar och arbetare i hjälm. Ja till och med Tomas Ledin, som också gör en bejublad turné med en personligt hållen show, vittnar om sin bakgrund i det röda Ådalen.

Det är inte utan att det blåser politiska vindar i svenskt kulturliv. Frågan är om någon motsvarighet kan skönjas i kyrka och teologi?

För 25 år sedan var den politiska teologin en självklarhet. Min lärare, professorn i tros- och livsåskådningsvetenskap, Per Frostin hörde till den skara teologer som tog in befrielseteologin till Sverige. I Lund på 1980-talet hade vi lektioner i trostolkningar från tredje världen. ”De fattigas evangelium – befrielse för svenskar” hette en av Frostins skrifter. Tron hörde samman med politisk kamp och samhällsanalys.

I dag råder snarare en sorts räddhågsen tystnad inför vår tids politiska frågor bland präster och teologer. Psykologiserandet tycks ha tagit över på samhällsanalysens bekostnad i söndagspredikan.

Kyrkans diakoner idkar förstås befrielseteologi i praktisk handling och ropar när de fattiga far illa. Från de teologiska fakulteterna eller biskopsmötet kommer däremot inte mycket till hjälp att tyda dagens samhälle. Strukturutredning, dop- och konfirmationsstatistik liksom en ny handbok är förvisso angelägna frågor men kyrkligt introverta. Navelskådandet brukar vara ett tecken på en organisation i kris som inte längre har något att säga in i nuet.

Jag var i höstas inbjuden att tala hos en kyrklig samfällighet i en stad i Mellansverige. Temat var vår tids växande främlingsfientlighet. Seminariet ställdes in med motiveringen att arbetet med strukturfrågorna tagit all energi. Tyvärr blir formfrågorna ofta mer centrala än de teologiska.

Jovisst, ärkebiskopen har bjudit in till två angelägna stormöten: ett om klimatkrisen och ett om barns och ungdomars situation. Men blev det mer än någon enstaka notis i dagspressen från det sistnämnda mötet? Detta i en tid då just ungdomsarbetslösheten är skriande hög och barnfattigdomen finns på den politiska dagordningen. Mötet var säkert stärkande och bra för deltagarna men formulerades det någon teologi som utåt gav hopp om att samhället går att förändra?

Diakonerna startade ett påskupprop utifrån sina erfarenheter i arbetet med människor som far illa när samhällets skyddsnät uppvisar allt större maskor. Den biskopliga uppbackningen dröjde men kom till slut i form av en uppvaktning av socialförsäkringsministern. Därefter blev det tyst. När Uppdrag Gransknings Janne Josefsson nu påstår att han inte kan hitta någon fattigdom i Sverige och särskilt inga fattiga barn, var finns då biskoparnas protester?

Återigen är det diakonerna som får höja rösten och vittna om den verklighet de dagligen möter. Nacka församlings Pernilla Landin var exempelvis i radiodebatt dagen efter Uppdrag granskning. Landin var mycket bra. Men diakonin kan behöva biskoplig uppbackning i utsatthetens tid.

Vår reformator Martin Luther ansåg att det var prästers plikt att predika mot girigheten och orättfärdigheten. Tänk om ett biskopsbrev kunde uppmana dagens präster att göra teologi som bär evangelium in i en tid då ”Äta, sova, dö” – berättelsen om arbetslöshetens gissel och den unga fabriksarbeterskans utsatthet – blir årets film.

Dags för en befrielseteologisk väckelse.