Palestinier och Israeler tycks instängda i det nedärvda öde som de själva inte råder över, skriver gästkrönikören Helena Ekhem, präst i Eskilstuna församling. Hur är det att leva med denna instängdhet? Hur finner man livsrum när konflikten hela tiden hotar och när livet rent konkret är begränsat av 9 meter höga murar? Blir själva livet en tragedi, undrar Ekhem.

Det var en vacker bild. Två pelare av rök som sträckte sig från marken mot den klarblå himlen. Vackert, men så tragiskt. Så förödande och sorgligt: bilden som kablades ut när missiler återigen skickades mot Gaza och andra platser i Palestina och Israel, följdes av rapporter om skräck, förtvivlan och död.

Bilden av den ljusgrå röken från jorden i riktning mot den blå himlen påminde samtidigt om en annan bild som jag sett och fortfarande har inpräntad i mitt minne. Då var året 1986 och rymdfärjan Challenger hade just påbörjat sin färd, då den exploderade kort efter take-off och bildade denna vackra bild av tragedin som utspelade sig.

Eller kan man förresten säga att det var en tragedi, det som hände då? Jag minns ett samtal som handlade om just det, bara någon dag efter explosionen. En tragedi är per definition helt enkelt en olycklig händelse. Men ordet har sitt ursprung i antikens drama där huvudpersonen ofta drabbas av någon form av övermod och tror sig kunna styra sitt eget öde. Men ödet, eller gudarna i antikens drama, går inte att sätta sig upp emot och följderna blir fatala. I denna sorts tragedi är huvudpersonen ett offer instängd i sitt eget öde.

Jag minns att vi kom fram till att rymdfärdens olyckliga slut inte kunde kallas för en tragedi i den bemärkelsen.

Men hur är det då med bilderna och händelserna i och kring Gaza? Även när eldupphör råder, så innebär det inte att någon lösning på konflikten finns inom synhåll. Där kan man kanske tala om en tragedi, där Palestinier och Israeler tycks instängda i det nedärvda öde som de själva inte råder över?

Hur är det att leva med denna instängdhet? Hur finner man livsrum när konflikten hela tiden hotar och när livet rent konkret är begränsat av 9 meter höga murar? Blir själva livet en tragedi?

Intill flyktinglägret Aida camp i Palestina ligger Ladjee center. Det är ett kreativt kulturcenter för barn. Hit kommer de palestinska barnen som bor i flyktinglägret och uttrycker sig i bild, sång och musik, dans och drama. Här blir de kreativa uttrycken inte bara ett sätt att växa utan ett sätt att överleva. Muren kan begränsa friheten, men kreativiteten vägrar trotsigt att låta drömmen om ett bättre liv kuvas under ödets makt.

På denna plats, genom de kreativa uttrycken, kan himlen ta plats i det mest instängda på jorden. I bilderna, musik och dramatisering får drömmarna plats.

Aida camp ligger i Betlehem, denna plats på jorden där det mest berättade dramat någonsin utspelade sig. Berättelsen om barnet som föddes, lindades och lades i en krubba, det drama som spränger gränser. Jorden kanske inte alltid kan nå himlen, men dramat i Betlehem berättar om himlens möjlighet att nå jorden. Livet är ingen tragedi. Här skapas nya himlar och en ny jord, om än i sin linda.

Helena Ekhem
Präst och drivande i projektet SKAPA