Peter Jacksons fjärde film om Midgård lockar inte till eftertanke, skriver Mattias Irving i sin recension av filmen Hobbit – En oväntad resa.

Charmen med Sagan om ringen har länge kunnat sammanfattas i devisen att se det stora i det lilla. Det är antihjältarnas stora roman, där de avgörande rollerna spelas av den enbarmlige grottvarelsen Gollum, den rundlagde trädgårdsmästaren Sam och den unge dagdrivaren Frodo.

Det har spekulerats länge i att Tolkiens egna erfarenheter av första världkriget kastade ett intensivt ljus över hans skrivande: Varje minutiös detalj synliggjordes, men skuggorna blev också desto djupare. I centrum för dramat står inte de stora slagen, utan Frodos nåd mot Gollum, i ständigt bjärt kontrast till den uråldrige Saurons nattsvarta skoningslöshet.

Men när vi nu återvänder till Midgård är tonen förändrad, konflikten som animerade de tre första installationerna av eposet vilar och är mestadels bortglömd. Istället får vi se Midgård ur en ny synvinkel. Berättelsen vågar dra ner på tempot, dröja kvar vid detaljerna, och sagovärlden känns med ens mycket mer levande och mångfacetterad än i den ursprungliga trilogin.

Visuellt faller inte heller filmen bakom någon av sina föregångare. Jag blir sällan åksjuk, men det var nära flera gånger – särskilt under de inledningssekvenser där 3D-effekterna avlöser varandra i vildsinta panoreringar över dvärgarnas storslagna huvudstad, Erebor.

Precis som i andra sagofilmer är det lätt att skilja de goda från de onda, med utseendet som enda markör. Vättarna, orcherna och trollen är alla deformerade och fula. Bilbo, fantastiskt spelad av Martin Freeman, är närmast näpen i sitt uttryck. Bildskön är även dvärgarnas ledare, Thorin Ekensköld, som gör tydliga anspråk på att bli den nya filmtrilogins Aragorngestalt.

Jackson ska ha en eloge för hur han har hanterat det mastiga projektet att fylla filmens övriga roller med ett drygt dussin dvärgar. Få av dem har några repliker i filmen, men deras närvaro känns naturlig och hjärtlig. Därmed inte sagt att han har lyckats överbrygga de många problemen som kommer sig av att filmatisera en så obalanserad bok som Bilbo. Fastän många detaljer ligger boken nära, inte minst denna ständiga flykt från en fara och rätt in i nästa, ter de sig ofta sökta och inte helt smidiga.

När jag som ung läste Bilbo reflekterade jag aldrig över det underliggande budskapet om hemlöshet i berättelsen om dvärgarnas kamp för att återta sitt gamla hem i Erebor. Därför blev jag positivt överraskad över vilket fokus filmen lägger på att skildra denna rotlöshet. Det är ett viktigt budskap som talar rätt in i juletiden.

Annars är det just budskap som filmen har svårast att leverera. Det går inte att göra någonting åt att förlagan till filmen är 75 år gammal och inte innehåller några kvinnliga karaktärer att tala om. Men till skillnad från andra friheter som Jackson har tagit sig i manuset så gör han ingenting för att överbrygga detta missförhållande. Istället låter han de enda kvinnorna som syns i filmen vara flöjtspelande alver som underhåller medan dvärgarna äter middag. Det är verkligen pinsamt dåligt.

Kanske illustreras filmens styrkor och svagheter allra bäst när trollkarlen Gandalf resonerar om godhet och ondska: Godhet bor i detaljerna, i det vardagliga livets göranden och låtanden, säger han. För den som känner Tolkiens värld sedan gammalt är det en truism, något som inte borde behöva uttalas. Den förmedlas med all önskvärd tydlighet av berättelsen i Jacksons första trilogi. Här måste han istället låta Gandalf uttala den direkt, i en scen som är skarvad på originalberättelsen, för att kunna förmedla samma känsla.

Huruvida Jacksons skarvar kommer att räcka till för ett nytt epos återstår att se. Hobbit – En oväntad resa var ett underhållande återseende av en värld som många har saknat. Men den brännande känslan av angelägenhet som de första filmerna förmedlade återstår att visa sig.

Mattias Irving