Hur ska vi skapa tillfällen att förkroppsliga olika kristna praktiker också på konferenser och möten? Annika Spalde reflekterar över hur vi ska få praktiken att ta vid där orden slutar: ”Vad gör vi?” är ofta en viktigare fråga än ”Vad tror vi?”

Nyligen var jag på en konferens om kyrkans framtid; ”Att bygga kyrka” (med tydligt fokus på Svenska kyrkan). Jag skulle delta i ett panelsamtal om kyrkans identitet. Andra teman var visioner om den framtida kyrkan och hur vi konkret bygger gemenskap. Församlingsmedlemmar från Helgeand i Lund och Allhelgona i Stockholm var inbjudna för att dela sina erfarenheter.

Mot slutet av helgen hörde jag flera deltagare – en hög andel verkade vara präster – uttrycka hur givande träffen hade varit. Det gladde mig. Själv har jag lite svårt för konferenser som form. Jag drabbas ofta av en känsla av uppgivenhet: ”Vad spelar det här för roll? Vad kommer detta att förändra?” Det är svårt att hinna med tillräcklig fördjupning, kunna komma vidare, landa i det konkreta. Men kanske är det inte heller ambitionen. Förhoppningsvis fortsätter folk att arbeta med tankar de fått när de är tillbaka i sin gemenskap, sitt arbetslag.

Ändå kan jag inte låta bli att fundera: skulle man inte kunna lägga upp en helgkonferens på ett helt annat sätt? Varför inte samtala och jobba mer i smågrupper, och lägga mindre tid på att sitta och lyssna på talare? Man kunde få välja ett spår, ett tema, och sedan arbeta med det på olika sätt. Fler personer skulle kunna vara tillfrågade om att hålla i kortare pass, som inledningar på workshops. Nu inser jag att detta är mer vad jag är van vid, från fredsrörelsen.

Det är intressant att fundera över hur mycket formen kan gestalta innehållet. Den här helgen var ett tema delaktighet. Hur kan deltagarna i en helgkonferens vara så delaktiga som möjligt? Kan även en konferens få vara en praktik, eller snarare ett tillfälle att förkroppsliga olika kristna praktiker?

Just nu är jag inspirerad av religionshistorikern Karen Armstrongs bok The Case for God. Gud förstås bäst genom hängiven praktik, skriver hon. Att religion främst skulle handla om att bejaka trosföreställningar menar hon är en tanke som kom med moderniseringen för några århundraden sedan. Tidigare var det självklart för troende att religionsutövning handlade om ”andliga övningar och en hängiven, etisk livsstil”. Utan praktiken kan man inte förstå sanningen i dogmerna.

Jag håller med henne. Jag tror att det ofta i våra kyrkor blir för mycket ord och för lite praktik. Vi har diakoni, vi har gudstjänster, vi har soppluncher – allt detta är bra. Men hur kan vi än mer låta handlingar och vanor i vardagen gestalta våra övertygelser, och låta själva handlingarna berika hur vi förstår och tolkar vår tro?

Hur de gemensamma måltiderna ser ut när vi möts i kyrkliga sammanhang är också intressant. Vad är det för övertygelser, för livshållning, för teologi som uttrycks i dem? Under konferensen fick vi båda kvällarna fyrarätters middagar, i flott restaurangmiljö, då vi satt till bords under två och en halv timme. (De vegetariska alternativen var tyvärr inte alls lika genomtänkta som kötträtterna.) Vad säger det oss? Hur formar det oss? Hur formar sådant andras bild av oss? Skulle vi inte kunna njuta av god mat och samtal utan sådan överdrivet tjusig inramning?

”Vad gör vi?” är ofta en viktigare fråga än ”Vad tror vi?”

Annika Spalde