Klimatet är tidernas största utmaning men också vår stora möjlighet att skapa en rättvisare och bättre jord, hävdar Henrik Grape, Svenska kyrkans handläggare för hållbar utveckling. Grape befinner sig på klimatmötet i Doha.  Han koordinerar Svenska kyrkans miljönätverk och är medlem av Kyrkornas Världsråds klimatarbetsgrupp och i styrgruppen för ECEN (European Christian Environmental Network).

Klimatförhandlingarna är inne på sluttampen då detta skrivs. Under knappt en vecka har jag befunnit mig på plats för att vara en del av Kyrkornas Världsråds (KV) team. Det är den sjätte gången jag är med och mycket känns bekant. Otåligheten från aktivisterna, demonstrationerna, de många seminarierna, ländernas delegationer som inte vill berätta så mycket och  något land från Syd som gör ett känslomässigt uttalande som får stor uppmärksamhet. Så när slutet närmar sig så ska alla utestående frågor lösas av ministrarna. Sen åker vi hem och aktivisterna säger att dokumentet är halvtomt och delegationerna från regeringarna säger att det är halvfullt om de inte blånekar och kallar det en framgång.

Det där skulle man väl kunna stå ut med om det inte var för att det är ett så allvarligt läge som vi befinner oss i just nu. Om vi 2007, när förhandlingarna hölls på Bali och Al Gore och IPCC hade just fått sitt Nobelpris, var bekymrade och världen börjat inse frågans stora betydelse så borde vi idag, 5 år senare, vara mycket djupt oroade över den totala inaktivitet som vi ser runt om i världen. Men det känns inte som om oron är så stor.

Men klimatet är ingen fråga man kan sysselsätta sig med när tid och pengar finns över. Vi pratar inte om en hobbyverksamhet. Börjar vi inte vända utsläppsnivåerna av växthusgaser inom en tid som handlar mer om månader än år, så får vi lägga en mycket stor del av världens resurser på att ”laga världen”. Försöka återställa de skador som våra samhällen kommer att utsättas för. Ett vädersystem som går på steroider kommer att vara en ständig källa till nya katastrofer men också en förändring av de möjligheter jorden har att försörja oss på mat, vatten och trygga ställen att bo på.

Extremväder är inte längre en framtidsvision. När förhandlingarna pågår så drar tyfonen Bopha fram över Filipinerna och orsakar hundratals döda och många tusen hemlösa. Även rubrikerna i på Svenska tidningar handlar om extremväder. Men inte med samma följder. Främst beroende på att vi är ett rikt land med större kapacitet att klara extremväder än vad fattigare länder har. Kanske har vi redan glömt superstormen Sandy för en månad sedan som orsakade skador för runt 50 miljarder dollar. Sätt det i relation till de så kallade snabbstartspengar som lovade mellan 2010 och 2012 av världens länder till utvecklingsländer som skulle vara 30 miljarder dollar. Något som de rika länderna inte heller levererat.

Det handlar nu om att skyndsamt göra något som borde satts igång långt tidigare men som världens rika länder har bromsat alldeles för länge och fortsätter att göra. Utsläppen av växthusgaser måste vändas neråt och det med en mycket ambitiös målsättning. För vår del räcker inte pratandet om att Sverige är bäst i världen. Även om det vore sant så är det inte tillräckligt! EU och andra industrialiserade länder med kapacitet måste göra mycket mer för att minska sina utsläpp.

Det andra som måste till är att lägga upp nya pengar till utvecklingsländerna så att de ska klara av att dra sina befolkningar ur fattigdom utan att göra samma fossila resa som de rika länderna gjort. Om bara klimatet hade varit en bank så hade det skett för länge sen. Nog för att det planetära systemet är oerhört generöst och har gjort mycket genom att binda koldioxid i t ex havet så finns det en gräns när inte jorden klara av att täcka upp längre. Vi är nära den gränsen nu.

Det tredje, som inte finns så tydligt på förhandlingsbordet, är att vi måste transformera våra samhällen från de ohållbara samhällstrukturer som inte längre fungerar till en långsiktigt hållbar samhällsmodell som dessutom är global. Det finns inte längre utrymme för länder som driver förhandlingar utifrån ”What´s in it for me?” för klimatet är globalt och gränslöst.

Det handlar om att förstå sig som en enda mänsklighet på en enda jord. Det är den vi har att dela och gör vi det rättvist och med försiktighet så räcker den till alla! Ekonomin måste tjäna planeten och inte tvärtom. Rättvisa måste vara ledordet när världens länder försöker fördela både bördor och resurser. För sanningen är den att 20 % av jordens befolkning lägger vantarna på 80 % av jordens resurser. Så skulle man vara riktigt fräck kunde man säga att det räcker att de rikaste 20% går ner till noll så skulle problemet vara löst! Men riktigt så funkar det inte.

Att ställa om till ett uthålligt samhälle handlar om rättvisa och ett annat sätt att leva på där inte livets mening stavas ständigt ökad konsumtion av materiella resurser. Där skulle religioner kunna spela en mycket större roll. I alla stora trostraditioner finns en vördnad för det skapade och livet och mycket ofta ett fokus på att ge den fattige upprättelse. Det är därför vi som kyrkor i världen finns på klimatförhandlingarna. Det är därför vi tillsammans med andra trostraditioner försöker lyfta frågor om rättvisa och efterlyser större tillit mellan världens länder och folk.

Det bästa av allt är att vi har världens chans att ställa om världen till ett mycket bättre ställe att bo på. Ett fredligare, rättvisare och behagligare ställe att bo. Det är inte ett offer att ställa om till en annan värld, det är en befrielse att lämna den tidsålder som låser oss fast vid meningslös konsumtion och en ständig rädsla för att det goda livet ska tas ifrån dig.

Det är det goda livet som vi strävar efter och det kan bara nås i en värld där vi lever i större samklang med ekosystemen och där vi delar rättvist med varandra.

Henrik Grape 
Handläggare för hållbar utveckling vid kyrkokansliet i Uppsala och medlem av Kyrkornas Världsråds klimatarbetsgrupp.