Estradpoeten och författaren Bob Hansson har skrivit boken Det sista vi har är våra kroppar, en kärlekshistoria mellan en israelisk soldat och en svensk aktivist. ”Människan måste ta ansvar för den makt vi faktiskt har”, säger han. Frilansjournalisten Kristoffer Moldéus möter Bob Hansson i ett samtal om nya boken, identitet och kärlek.

Jag träffar Bob Hansson på ett kafé på Nytorget i Stockholm. Vi ses för att prata om hans nya bok Det sista vi har är våra kroppar, en bok som i mångt och mycket handlar om identitet. Bokens handling kretsar kring den israeliska soldaten Isra och den svenska fredsaktivisten Maria. De träffas när Isra gör en kontroll av fordonet Maria sitter i och de blir förälskade i varandra. Det som följer är en tid av komplikationer och kris, men också givande möten.

Bob Hansson har alltid haft ett Palestinavänligt perspektiv och skrev boken för att han ville hitta svar på frågan varför Israel håller på som de gör.

– Jag relaterade till Israel som nästan onda, och min kropp fylldes med en hatisk känsla när jag tänkte på vad Israel gör. Jag begrep inte om de var dumma i huvudet eller onda? Vad ville de uppnå? Jag tror inte på ondska eller hat och då fick jag idén att jag skulle skriva en pro-israelisk historia. Den kändes faktiskt omöjligt att göra. Så jag bestämde mig för att åka dit och göra intervjuer och göra research.

På flygplatsen i Tel Aviv träffade han en kvinnlig israelisk säkerhetsvakt som frågade vad han skulle göra i landet

– Jag berättade om bokidén och hon sågade den totalt. Jag möttes av frågan, vem är jag? Hur ska det här gå. Jag valde att skriva en kärlekshistoria. Det var väldigt lätt att förstå vad de håller på med, men jag håller inte med. Israel är ett land som styrs av militären.

I arbetet med boken i Israel hände det något med hans identitet.

– Ju äldre jag har blivit desto svårare har jag haft att stå för någonting. Vi måste vara med allihopa. Det förstärktes när jag skrev den här boken. Jag gick från att ha en ganska trygg vänsterroll till en kris där jag ifrågasatte vänstern. Vart tar tankarna vägen när inte de fina tankarna fungerar? Det hände något positivt med min identitet. Jag vill vara kompis med alla, jag vill hellre förstå än att fördöma, säger han.

Han identifierar sig mest med karaktären Maria i boken.

– Men självklart finns det också spår av Isra i mig, säger han. Men jag är väldigt mycket Maria. Jag märkte att jag hade gestaltat Maria platt för att jag istället hade lagt mycket energi på att först förstå fenomenet Isra. Jag tror att det är så som Ernst Hugo Järegård har sagt att man är alltid en del av dem man spelar. Jag är alltid en del av den jag skriver om. Jag hade kunnat vara Isra under de omständigheterna. Jag hade definitivt kunnat vara Maria om jag fötts som kvinna.

Han menar att det kan finnas en fara att identifiera sig med sin ideologi för mycket.

– Vänstern är en vacker ideologi. Det finns ikoner och förebilder. Att bli vänster handlar om att leva ut sin ideologi på ett annat sätt. När någon ifrågasätter sin ideologi skjuter man på något som är närmare hjärtat. Högerpolitik handlar mer om marknaden och pengar och det är det ingen som identifierar sig med. Som vänster är man uppväxt som en minoritet någonstans.

När han flyttade till Stockholm var han den enda kommunisten i stan.

– Det var viktigt för mig att hitta min ”ingrupp”. Där minskade mitt vi-och-dom-tänkande. Jag blev intresserad av dem utanför ingruppen. Om man växer upp med en mamma som tycker om att kramas blir det till slut ”tack för alla kramar mamma, nu behöver jag inte det längre och är trygg”. Socialismen kramade mig så att jag blev en trygg socialist och kunde gå över gatan och prata med centerpartister. Det var ett stort ögonblick i farbror Bobs liv, säger han och skrattar.

Vi kommer in på vad som händer med Marias och Isras identiteter när de blir förälskade i varandra och kommer ifrån så olika världar.

– Man måste vara duktig på att skilja på sak och person, säger han.

Han berättar om en socialdemokrat som han känner som blev tillsammans med en kristdemokrat. När hans socialdemokratiska vänner ifrågasatte detta lämnade han socialdemokraterna.

Isra i boken går mot en identitetsupplösning som han inte behärskar. Det är något som inte stämmer i det han har trott på. Han blir väldigt ensam, inte bara från Maria, men också ensam från sin egen självbild.

– Det måste vara fasansfullt i en övergångsperiod. Han vill göra världen bättre, men har förvandlats av den kontext som han befinner sig i och gör till sist något hemskt. När jag har kurser i självutveckling kramas man väldigt mycket och då kommer det människor som till en början är skeptiska till att kramas och sedan på fyra fem dagar är det de som kramas mest. Så fort kan en identitet förändras. Krig är ju längre än fyra fem dagar.

Någon lösning på Israel-Palestinakonflikten har inte Bob Hansson, men något har slagit honom i och med arbetet med boken.

– Jag frågar mig vad som händer med en nation som identifierar sig så mycket med kriget? Vad skulle hända om militären i Israel fick träda tillbaka och folket fick ta över? Snacka om omvandling av identitet.

Men han vet vad som försvårar lösningen på konflikten.

– Lösningen på konflikten försvåras av att människan är ett djur som tror sig vara rationellt när man egentligen reagerar mycket instinktivt och emotionellt, säger han. Att vi inte tar ansvar för det emotionella barnet i oss. Det börjar kanske med en känsla som man inte tar ansvar för. Vi har lättare att identifiera oss som offret, ingen vill stå upp för sin makt. Man tar då inte ansvar för den makt som man faktiskt har.

Intervjun är slut och vi dricker ur kaffekopparna. Jag beger mig ut i det fina Stockholmsvädret, berikad av ett gott samtal om identitet och ett hopp om en ljus framtid för människan och för Israel och Palestina, så länge vi tar ansvar för den makt vi faktiskt har.

Kristoffer Moldéus
Frilansjournalist