Bara genom att överge gamla koncept om ”frisk” och ”sjuk” kan vi komma förbi mobbning och diskriminering av människor med funktionsnedsättning, skriver Mattias Irving: Funktionshinder uppkommer i konkreta situationer. De måste inte vara en identitet.

Igår rapporterade SR Ekot den märkliga nyheten att fem gånger fler ungdomar med funktionshinder känner sig missnöjda med sina liv jämfört med övriga unga. Artikeln handlade om diskriminering i arbetslivet. Unga med olika funktionsnedsättningar har det tuffare på arbetsmarknaden, blir oftare  mobbade och har svårare att klara studierna. Det var en vältajmad nyhet; måndagen var den internationella dagen för att uppmärksamma funktionshinder. Men den dagen kom och gick som en västanfläkt bredvid andra, tyngre nyheter.

Jag kan tveka inför nyttan i att lansera särskilda ”dagar” för att belysa samhällsproblem. Inte bara därför att det har gått inflation i fenomenet och almanackorna nu är breddfyllda med små och stora initiativ av varierande moralisk-politisk valör. Framför allt är jag tveksam eftersom ett funktionshinder inte är något som en människa bär med sig i livets alla skeden. Det är en utmaning som uppstår i en given situation, när den egna agendan konfronteras med en verklighet som gör motstånd.

I den bemärkelsen kan vi alla dela och känna igen oss i känslan av att vara ”funktionshindrad”. Den är inte unik för någon, till exempel jag själv, som har fötts med kromosomförändringar, utan är en djupt förankrad del av vad det innebär att vara människa. Tillvaron innebär ofrånkomligen ett visst mått av strävan och kamp mot tingen.

Ideella organisationer gör ett hästjobb för att lyfta fram frågor om specifika funktionshinder och öka den allmänna medvetenheten. Det är lätt att få känslan av att sådana som exempelvis Hörselskadades Riksförbund skulle utgöra ett särintresse, som om de vore en lobbygrupp av något slag. Inget kunde vara mer fel.

Att ha ett funktionshinder handlar inte om att ha någon speciell identitet. Personer med funktionshinder utgör inte en folkgrupp. Ändå behandlas de, eller kanske vi, som en sådan. Det visar sig i den utbredda, svartvita hållningen till funktionshinder. Den hållningen har gått så långt att jag idag inte orkar med ett enda ytterligare flåsigt reportage med anda av uppenbarelse kring någon enskild person som utan vare sig armar eller ben ändå lyckas med allt hen företar sig.

Människor med synliga funktionshinder framställs antingen som solskenshistorier om tappra individer som kämpande övervinner sina fysiska begränsningar, eller – vilket är betydligt vanligare – som mindre förmögna i alla avseenden, i livets samtliga skeenden. Min egen erfarenhet av synliga funktionshinder inkluderar många besynnerliga anekdoter av båda slagen. Folk som obedda börjar skära upp bröd åt mig på konferenshotell, och å andra sidan folk som säger sig få religiösa upplevelser av att se mig spela bordtennis. Jag vet inte vilken sort som gör mig mest obekväm.

Under skoltiden sågs allting omkring mig som problem som skulle åtgärdas. Jag har kraftigt nedsatt syn på ett öga, så en särskild skrivbordslampa monterades fast på bänken, med en stor otymplig ellösning med sladdar upp i taket. Dålig rörlighet i nacken kompenserades med ett gigantiskt åbäke till hjulförsedd kontorsstol, i varningsröd plysch. Särskild hörselassistent anställdes på halvtid. Hens funktion var något oklar eftersom jag klarade allt skolarbete själv. Som barn insåg jag inte att det som inträffade var ett samhälles neurotiska reaktion på något som de inte förstod.

Samtidigt förde denna överdrivna, dyra och futila omsorg med sig mycket gott. Ljudisolerande plattor gav alla elever i klassen en bättre bullermiljö. Ett litet, separat rum för att äta lunch ledde till att några elever varje lunchrast fick möjligheten att slippa larmet i den stora matsalen.

Den långtgående men enkla slutsatsen är att om vi byggde skolor som var konsekvent anpassade för människor med varierande hörselfunktion skulle vi få mindre klasser, bättre arbetsmiljö för lärarna och sannolikt mindre stressade elever. Bara i ett samhälle där underpresterande hörselnerver behandlas som en självklarhet och inte som en avvikelse kan alla känna tillförsikt inför att ingen katastrof väntar kring hörnet om de likt så många andra måste skaffa hörapparat med åren.

Fastän denna överdrivna omsorg om min skolgång faktiskt gav oss alla bättre villkor så var den malplacerad. Behovet av en lugn miljö var nämligen inte individuellt, utan universellt. Jag blev därmed allas alibi, och den sårbarhet som ålades mig var i allra högsta grad allas vår gemensamma.

Våra kroppar är nämligen oerhört sköra. Det känner räddningspersonal, sjuksköterskor och sjukgymnaster väl till. Vi andra påminns om det först i de extraordinära fallen då den egna kroppen plötsligt sviker. Men också när vi möter kroppar som bryter påtagligt med gällande normer om styrka, obetvinglighet, självbestämmande.

Att oreflekterat skriva under på dessa normer har sitt tydliga pris. Sårbarhet blir stigmatiserande, tillhörighet omförhandlas till att betyda svaghet, fysiska behov görs till en privatsak. Samtalet förvrids av outtalade förväntningar på andra som naturligt kompetenta. Det icke kompetenta görs till en avvikelse, något artskilt, vars skam bara kan hanteras genom antingen förskjutning eller glorifiering.

Det råder ingen artskillnad mellan så kallat funktionshindrade och friska. Det finns bara gradskillnader i funktionsduglighet mellan individer, i specifika praktiska situationer. Ju förr vi kan överge den falska dikotomin mellan ”frisk” och ”sjuk”, desto snabbare kan vi börja förebygga mobbning, motarbeta diskriminering och kanske på sikt bygga ett samhälle som kan befria oss alla både till våra kompetenser och våra inkompetenser.