Vi har alla vår plats i kampen och att vi använder en mångfald av taktiker – från föräldramötesaktivisterna till direktaktionsblockaderna – är inte bara effektivt utan också nödvändigt när vi möter en fascistisk rörelse som i sina taktiker spretar hela vägen från parlmentarism och kommentarsfältskrigande till våldsbrott mot politiska motståndare, skriver Isak Gerson.

Åsbrinks bok får mig att tänka på vilka kopplingar vi har till 1947. Hur många vet vad deras släkter gjorde 1947? Hur många vet på vilken sida ens släktingar stod vid den tidpunkten? Hur många vet om ens släkt störde fascistmöten eller försvarade de tyska trupptransporterna på svensk mark? Hur många vet om deras släktingar bokade resor till Argentina? frågar Isak Gerson.

Vi vänder oss regelbundet till vår tradition för att inspireras i hur vi ska tänka. Hur ska vi kunna inspireras av kampen och uttåget i Exodus eller av vad profeterna undervisat om det heliga finns även i det onda? Vi måste våga reflektera även över det moraliska och heliga på det sättet.

En kvinna i tjugoårsåldern i Nederländerna, fick dödshjälp på grund av skadorna hon drog på sig efter regelbundna sexuella övergrepp genom i stort sett hela barndomen då hon bedömdes “obotbar”, skriver Isak Gerson som vänder och vrider på detta i sin krönika.

Det är lätt att tänka att problemen med långa isoleringstider är ett problem specifikt för USA. Men Europarådets tortyrkommitté har kritiserat Sverige 25 år i rad för våra långa häktningstider med hårda restriktioner. I Sverige häktas inte folk så länge som 43 år, men tillräckligt länge för att uppmärksammas som möjlig tortyr, skriver Isak Thomas Gerson.

I en situation som vi befinner oss i nu, funkar det inte att skriva debattartiklar om att vi måste ta in fler flyktingar i våra hem. Vad vi borde kräva är att antingen tar staten sitt uppdrag på allvar, eller dra sig tillbaka om vi nu ska göra deras arbete.

Samhället bygger på maktrelationer, men att underkasta sig religion ses ofta som negativt. Kanske finns svaret att söka i vår syn på individ och kollektiv, skriver Isak Gerson.

Det är inte Aftonbladets fel att Flashback givit tomma garantier om anonymitet. Det är inte synd om uthängda näthatare, skriver Isak Gerson.

Poliser och handläggare är aldrig bara tjänstemän. De handlägger politiska beslut fattade utifrån politisk ideologi, och därför agerar de också i en politisk verklighet. Historien säger oss att vi aldrig får låta byråkratin vinna över den egna moraliska kompassen, skriver Isak Gerson.

Reza Aslans bok ”Zealot” har väckt stor uppmärksamhet genom dess uppdelning mellan en historisk och politisk Jesusgestalt. Jag växte upp med en Jesus Kristus som ”romarriken” från Konstantin till Obama gjort till en maktens ledstjärna. Nu är det dags att vi börjar lära känna Jesus från Nasaret för att se vad vi kan lära av honom, skriver Isak Gerson.

Vapnens närvaro föder misstankens regim mellan människor. Där kan inte kärlek och respekt växa. Ett värdigt samhälle använder inte våld, skriver Isak Gerson.

För att kunna se människor som ändamål i sig själva behöver vi bryta alla maktrelationer. Men det betyder också att vi måste sluta låta pengar styra hur vi möter varandra. Att vara kristen kan därför också vara att skänka sina rikedomar till det gemensamma, skriver Isak Gerson.

Arbetarrörelsens parlamentariker sviker. Då får vi inte nöja oss med att hoppas på förbättring vart fjärde år, skriver Isak Gerson.

Svenska kyrkans skola i Berlin ägnar sig åt klassisk ”union busting”, och här i Sverige duckar kyrkan och ger ett passivt godkännande av antifackliga metoder, skriver Isak Gerson.

Var drar vi gränsen för när vi har öppnat banan för fascismen, frågar sig Isak Gerson.

Kampen mot judehatet och kampen för ett fritt Palestina går hand i hand, skriver Isak Gerson. Det ena kommer aldrig bli verklighet utan det andra. Istället för ett avskilt Israel som kräver maskingevär, apartheidpolitik och bomber för att upprätthålla borde vi kunna erbjuda en värld där judar kan leva utan förföljelse.