Det är chockerande att läsa Ivar Arpi i dagens ledare i SvD sprida trettiotalsmyter om romer. Det är en stark signal att något inte står väl till i vårt samhälle.

Det är som om mina sinnen är öppnare än på länge. Det finns tror jag två anledningar. Den ena är att jag har för ett halvår sedan avslutat mitt liv med chefer över mig. Måste säga att det är en frihet som jag uppskattar otroligt mycket. Det är så annorlunda med den högsta chefen. Kristus är ofta så annorlunda i sitt chefskap som kanske mera är ett ledarskap.

Det är en i svår tid som jag anländer till Anafora, det koptiska retreat- och utbildningscentret i öknen mellan Kairo och Alexandria. Massakern på kvinnor och barn i kyrkan intill Markuskatedralen hade ägt rum på söndagsmorgonen och jag anländer på måndagskvällen.

De första kristna var ofta pacifister. Med statskyrkosystem följde en tydligare koppling till statsmakten och därmed till vapenmakten. Många menar att den kristna kyrkan då förrådde sin adventssjäl.

Det finns en älskad ikon i den andliga vägledningen som kallas Vänskapens ikon. I den ikonen vandrar Kristus med armen runt axeln på en gammal egyptisk abbot. Den utgör själva sinnebilden för en retreat, ett tillbakadragande från världen för att vara i bön och gemenskap med Gud själv, med Kristus.

Abboten står som symbol för alla trötta kyrkoledare och kyrkoarbetare, volontärer och vardagskämpar, som står med händerna fulla av ansvar, skriver Anna Karin Hammar.

Sverige blev aldrig detsamma efter mordet på Olof Palme. Det självklara umgänget mellan det politiska ledarskapet och människor på gatan försvårades av säkerhetsinstruktioner. Även om Sverige fortfarande är ett land som sticker ut i förhållandevis stort mått av tillit i samhället, finns det många påfrestningar idag. Där vi utmanas att bygga tilliten till varandra på nya sätt, skriver Anna Karin Hammar.

Det jag har uppfattat från kyrkoledare i Mellanöstern är att de tycker att det är kontraproduktivt att bli exponerade ensamma som en förföljd kristen grupp. Hur kommer detta sig? frågar Anna Karin Hammar och resonerar kring kyrkoledarnas hållning.

Att erkänna syndens centrala roll i våra liv är ett sätt att skapa utrymme för läkning och en fördjupad relation till Gud. Men då krävs mer utbildning av kyrkans själavårdare, skriver Anna Karin Hammar.

Vi har en stolt arbetartradition i Sverige. Den traditionen tror jag kan känna med de fattiga arbetslösa tiggarna, som tigger som jobb, liksom en har känt för fattiga lantarbetare och arbetslösa i alla samhällen. Det är värre med sekularismen. Som tror att vi själva förtjänar allt som vi gör och inmundigar. Som inte har plats för gåvan i livet skriver Anna Karin Hammar.

Filmen Home borde vara obligatorisk för beslutsfattare världen över. Den bär vittnesbörd om mänsklig förödelse av planeten, och påminner oss om att börja prioritera rätt, skriver Anna Karin Hammar.

Julen är högtiden då Gud blir människa. Gud går oss till mötes och påminner oss om vårt mänskliga värde – och djurens, skriver Anna Karin Hammar.

Det finns anledning för kyrkan att vara självkritisk i relationen till samerna. Men också hela Sverige har fått kritik för att man inte ratificerar FN:s ILO-konvention. Kyrkan kan och bör vara en pådrivande kraft i dessa frågor, skriver Anna Karin Hammar.

Idén om Teologifestivalen föddes på en trädstubbe i ett vintrigt Grövelsjön. Inför fjärde upplagan avhandlas bland annat HBTQ-frågor inom olika religioner, skriver Anna Karin Hammar.

Om Sveriges riksdag ska kunna vara förebilder för andra människor i Sverige krävs det att den vågar gå före och visa på demokratins rättigheter och skyldigheter. I stor medvetenhet om dess akilleshäl, skriver Anna Karin Hammar, dagen efter att Björn Söder, SD, valts till andre vice talman i Riksdagen.

Det seglar upp en spännande debatt i årets kyrkomöte i Svenska kyrkan.
Några debattörer försöker att ställa det ekumeniska uppropet Kairos Palestina och Svenska kyrkans dokument Guds vägar – ett samtalsdokument om judisk och kristen tro – emot varandra.

Anna Karin Hammar skriver om Icas indragna reklamfilm som skojar om nattvarden, och varför det var rätt att reagera mot företagets gestaltning av måltiden.