Några nyårsaftnar har jag haft förmånen att sitta vid ett bord där det varit en tyst men tydlig överenskommelse att var och en i tur och ordning och med gott om tid bereds tala om året som gått. En slags egen nyårskrönika. Jag rekommenderar det starkt.

Det är alltid lika ovant och svårt att försöka sväva ovanför sitt liv lik en drönare och sammanfatta alla de där dagarna som kommit och gått. Att försöka se om där finns mönster, samband och linjer eller om allt tycks osammanhängande. Höjdpunkterna går lättare. De finns ju dessutom på bilder i mobilen. Men de andra dagarna; saggiga perioder, misslyckanden och motgångar tar självklart emot att syna – och dela.

Men så är det ju detta mirakel som delandet utgör. Det vet alla som suttit i den minsta ring där vi delat ett stycke liv och erfarenhet. Att dela är också att ”omfördela” minnen.

Jag minns än idag dagen jag köpte Ylva Eggehorns diktsamling ”Ska vi dela”. Året var 1972 och det var ett ljusgult rätt tunt häfte med tjockt strävt papper. För att den skulle hålla längre plastade jag in den med glansig självhäftande film. Titeldikten lärde jag mig nästan utantill.  Så här börjar den:

Det var en vanlig dag

vi satt i köket och hade köpt en coca-cola

Jesus och jag

det var varmt och dammet flimrade i solbredorna:

ska vi dela sa han…

Det var teologisk dynamit på den tiden. Igenkänningen omedelbar; att det fanns människor som Ylva som talade om tro på ett helt nytt sätt. Syrechocken jag drabbades av. Kolsyrekicken som steg inuti. Så härligt befriande det var.

Och så är det ju ännu när vi delar liv och år utan förställning.

Många sliter just nu med bokslut och årsberättelser. Vår egen årsberättelse är ju inte av den arten att den avklaras och läggs till handlingarna. Nej, den kommer med säkerhet att korrigeras gång efter annan i ljuset av livet som levs. Det är ju det som är så intressant med minnesforskning. Att våra minnen är rörlig materia.

Och sällan har Tomas Tranströmers diktrader ur Preludier II om delandets anatomi passat så väl; Två sanningar närmar sig varann. En kommer inifrån, en kommer utifrån och där de möts har man en chans att få se sig själv.

Läste just om årets nyord i morgontidningen och spekulationer om vilka uttryck som kommer överleva. Ett som inte fanns med, men borde funnits där är delningsekonomi. Det tror jag kommer att överleva. I alla dess dimensioner, de andliga och de timliga. Att dela slagborr och att dela sorg och glädje. Det kommer att stå sig.

Samtal runt nyårsbord det här året handlar säkert också om några givna händelser vi har gemensamt  – politiska skeenden – men där vårt eget liv påverkats särskilt. Vi kommer tala om gryningen när vi fick nyheten att Donald Trump vunnit presidentvalet i USA. Vad vi tänkte och kände. Var exakt vi var när vi fick veta.

Detsamma gäller terrorattacken i Stockholm. Vad vi tänkte och kände. Var exakt vi var när vi fick veta. Bilden av tusentals människor som går till fots hem över Stockholms broar är skarp och tydlig för mig. Sammanhållningen och hjälpsamheten ett tecken på vad vi förmår när det krävs.

Hösten med dess aldrig sinande #metooavslöjanden chockade även de mest luttrade feminister som ju i årtionden talat om patriarkala strukturer och hur de tar sig uttryck. Omfattningen av var morgons  nya avslöjanden var brutal och skakande. Ingen tvivlar väl längre på att vi har långt kvar till ”den nya människan”.

När så nyårsklockan ringer ut det gamla kan vi börja tala om det nya året. Det som handlar om oss och vårt liv tillsammans på den här gröna planeten. Hur vill vi ha det? Det är ju valår och det är mycket som står på spel. Hur det blir vet ingen. Experternas råd ”Så klarar du 2018” tar oss inte långt. Men Ylva Eggehorns uppmaning ”Ska vi dela” håller att leva på. Gott slut & Gott nytt år!