Rättshistorikern Rolf Nygren avfärdade bestämt de tankar som kulturantropologen Mikael Kurkiala utvecklar i sin artikel ”Rätten till en fredad plats” i UNT 17 september. Någon kyrkofrid existerar inte i rättslig mening menar Nygren. Ingenting hindrar svensk polis att gå in i kyrkor för att gripa flyktingar som vistas illegalt i landet. Dispyten har rötter djupt ner i religionshistorien.
Att det i alla historiskt kända kulturer funnits föreställningen om en fredad plats dit människor kunnat ta sin tillflykt är högst sannolikt. Mikael Kurkiala hävdar just detta. Begreppen tabu och helighet är universella. Vi ser till exempel spår av dem i gamla svenska ortsnamn. Gudinnan Frö (Freja) utlyste frid för alla som kom inom hennes hägn. Namn som Frövi och Frötuna bär vittnesbörd om en föreställning som har motsvarigheter över hela världen. Ett ”vi” avser helighet; ”tuna” kan förstås som inhägnad mark.
I kristen tid blev kyrkobyggnaden heligt rum. Kyrkan ägdes inte av församlingen eller överhuvudtaget av någon mänsklig institution. Den var i sig en en juridisk person, en ordning som gällde för flertalet svenska kyrkor ännu under 1900-talet. Dess ägare var Kristus själv. Ordet kyrka kommer av det grekiska kyriakón som betyder ”tillhörig Herren ”.Vid rättsliga tvister skulle den försvaras av utvalda ”kyrkovärjare”, ett ämbete som är ursprunget till en senare tids kyrkvärdar
Efter reformationen på 1500-talet och under 1600-talet skedde stora förändringar i de lutherska länderna, Kungar och furstar övertog den makt över kyrkan som påven förut haft. Statens överhuvud började förstås som ”summus episcopus” i sitt land, alltså högste biskop.
I Sverige försökte statsmakten under 1600-talet organisera rikskyrkan till ett statligt centralt ämbetsverk,”consistorium regale.” Det misslyckades trots upprepade försök. Myndiga och stridbara biskopar reste motstånd mot en sådan total statskyrka. Följden blev att stiften med sina biskopar och domkapitel blev kvar medan det aldrig blev någon kyrkostyrelse på nationell nivå.
Men kungen förblev kyrkans överhuvud vilket inbegrep hans ansvariga statsråd, regeringen.
Sverige var således en kristen stat enligt grundlagen. Man kan beskriva det som ett slags personalunion mellan staten och kyrkan. Under tidigt 1900-tal började dock detta system att kännas otidsenligt. Det svenska folket var till stor del påverkat av sekulariseringen. Frikyrkliga samfund hade etablerat sig och kommit att utgöra en betydande del av svensk kristenhet. Vi var snart på väg mot det såväl multireligiösa som sekulariserade samhälle som vi kan se omkring oss i dag.
Vid millennieskiftet genomfördes till sist en principiellt ny ordning. Staten blev helt sekulär och Svenska kyrkan ett självständigt trossamfund med ärkebiskopen som högste företrädare. En lag om Svenska kyrkan stiftades dock enligt vilken den var förpliktigad att förbli evangelisk- luthersk enligt den augsburgiska bekännelsen 1530, organiseras demokratiskt och genom sina lokala församlingar vara verksam i hela landet.
Spänningar mellan den världsliga makten och grupper inom kyrkan har uppstått även i modern tid. I november 1993 ”stormades” klostret i Alsike av Uppsalapolisen som i bryska former hämtade flyktingar som skulle utvisas från Sverige. Journalister och fotografer infann sig omedelbart och de ganska obehagliga scener som utspelade sig gick ut i massmedia. Papporna hämtades och kördes bort. Kvinnor och barn blev desperata. Dörrar sparkades sönder om man inte öppnade inifrån. Allt blev kaotiskt. Systrarna i Alsike satte upp ett plakat vid klostrets tomtgräns som informerar besökare om att ”Här råder kyrkofrid.”
I detta läge måste kyrkan agera och tänka över begreppet kyrkofrid. Ärkebiskopen, Gunnar Weman, bildade kring sig en liten arbetsgrupp där Alsike kloster, Uppsalapolisen genom sin dåvarande chef och Ekumeniska fristadsgruppen genom sin ordförande var representerade. Arbetet som pågick under våren 1994 resulterade i ett dokument med rubriken ”Kyrkofrid och kyrklig fristad”. Det sändes för kännedom till alla stift i Svenska kyrkan.
Vi blev överens om att kyrkan kan förstå sig själv som ”Gudsrikets ambassad” i världen. Det anknyter till Augustinus tänkande om det himmelska respektive jordiska riket. Gudsrikets väsensattribut är nåd, kärlek och barmhärtighet. Det jordiska riket skall upprätthålla yttre lag och ordning på ett rättfärdigt sätt.
En ambassad äger exterritorialrätt. Där råder det sändande landets lagar, inte de som råder i det land där den är stationerad. Naturligtvis kan kyrkan omöjligen hävda en motsvarande ställning. Den svenska staten är suverän över hela sitt territorium med undantag för de små enklaver som utländska ambassader utgör. Härvidlag har Rolf Nygren helt rätt. Däremot kan metaforen ”Gudsrikets ambassad” tydliggöra att kyrkan inte har sitt uppdrag från någon världslig makt utan från den Gud som den bekänner sig till. Denna ståndpunkt måste den naturligtvis inta; annars vore den inte kyrka.
Enligt kyrkans självförståelse har den också en ”profetisk” uppgift. Den får inte tiga inför orättfärdighet och förtryck. I dag står både kyrkan och stora delar av civilsamhället inför en svår utmaning. Den svenska staten som i andra hänseenden är högst civiliserad har fattat det horribla beslutet att tvångsförvisa tusentals unga män till det extremt våldsdrabbade Afghanistan, vars ytterst bräckliga stat öppet medger att den inte kan skydda sina egna medborgare. Många av dem har aldrig bott i detta land. De föddes i Iran dit deras föräldrar flytt undan inbördeskrigets Afghanistan och har vuxit upp i en osäker exil i detta grannland. De har vanligen inga personer att anknyta till i det för dem främmande Afghanistan.
De många tusen pojkar som nu lever under detta utvisningshot lever i en förfärlig situation och många mår psykiskt fruktansvärt illa. De känner sig jagade. Flera har begått självmord. Många söker gärna stöd och hjälp i någon kyrka. EFGU som har sitt uppdrag från flertalet kristna församlingar i Uppsala att hjälpa flyktingar i nöd möter varje vecka nya som söker vår hjälp. Men enskilda personer och föreningar i civilsamhället runt om i vårt land är också djupt engagerade i dessa flyktingars sak.
EFGU har även tagit till sig den ”intercessionsplikt” som kyrkan i katolsk tid hävdade. Det innebar plikten att vid tinget försvara de flyktingar som kyrkan tagit i sitt hägn. I dag betyder det att såsom ombud med fullmakt av den asylsökande föra hans talan gentemot Migrationsverket och Förvaltningsrätten.
I den splittrade och våldsamma värld som vi nu lever i är den fredade platsen existentiellt nödvändig. Det handlar om försvaret av mänsklig värdighet i en tid då denna lever under svåra hot.
