Döden är din trognaste vän och den enda gången döden sviker är när döden kommer vid fel tillfälle och det finns inga rätta tillfällen när din älskade dör. Jag såg en fjärilsdrake som svävade dit vindarna vill. Det kan vara illustrationen till en livsberättelse eller någonting gåtfullt som fick mig att stanna upp en alldeles vanlig dag och se mig omkring. Den fjärilsformade begravningsdekorationen är ett vackert sätt att ta ett sista farväl av någon du älskar eftersom fjärilen symboliserar själen och förändring. En alldeles vanlig dag är den perfekta dagen att dö på och döden ger alla människor alldeles vanliga dagar som blev varaktigt ovanliga. Detta skrev jag i onsdags och nu är det söndag. Jag skriver till dig rakt ut i tomma intet i den långsamma tidens tillit att jag förhoppningsvis redan om två veckor ska känna livslusten spira i benen men det är föga som talar för det.

Jag har slutat räkna sekunderna sedan du dog men fortsätter räkna minuterna och för varje andetag jag andas så lever hoppet. I sinom tid vänder det och jag kommer kunna se tillbaka på sorgåret med en annan utblick på katastrofen. En strålande majdag då de röda, gula och lila tulpanerna sprängde sig genom jorden och hann i kapp maskrosorna så kom döden. Du gick över gränsen till andra sidan och vart du gick är en trosfråga. Det är en omöjlighet att inte skakas sönder i sitt innersta när någon som alltid fanns där, inte finns längre. Döden bespottar det som togs för givet och innan du prövades i grunden. Ängsblommorna vissnade och begravningståget gick in med sina nedsänkta huvuden till kistan. Jag hade valt musiken men minns inte hur den lät. Dödens karaktäristik ter sig lika genom seklerna men det kan komma mer eller mindre olämpligt och din kom osedvanligt olämpligt. Döden kom när jag var som lyckligast. I ögonblicket som döden ryckte bort dig från mig så kände jag intensivt hur vi hörde samman, och det är ingen efterhandskonstruktion. Jag tror inte det i alla fall. Döden kunde ha fått kommit en dag då jag inte stod ut med dig men då kanske jag hade fått grubbla ett helt liv på varför vi inte kunde leva tillsammans den dagen. Det är troligen en lika dålig förutsättning för att kunna försonas med döden som att du dog när vi var lyckliga tillsammans.

Berättelsen om oss bor i mitt hjärta, eller hur? Hur ska jag återuppfinna allt som finns i ett livsflöde utan att det blir schablonartat? Jag är ganska filosofiskt lagd men det känns opassande att börja föra komplicerade filosofiska resonemang och lite ömkligt och fegt att ta en omväg via andras tankar och förklaringar. Det är upp till mig att dra slutsatser och summera men jag önskar att jag kunde fråga dig om hur du ser på saken. Vad kan vara mer orättvist än att skriva ett livstestamente utan att du tillfrågas? Jag tvingas mot din fria vilja att ta dig i gisslan. Du är ofrivilligt indragen i ett gisslansdrama. Jag trodde aldrig att jag skulle bli en skoningslös författare men livet tvingade mig till det. Om du hör mig i himlen eller helvetet eller var du nu befinner dig så vill jag att du ska veta det. Det här är ofrivllighetens berättelse. Döden kom och jag ville inte ha den, inte då och inte nu. Jag ville inte ha döden men döden kommer ingen undan. Jag ville tala med dig om stort och smått men jag är hänvisad till ensamhetens phothorai ─ dödens skoningslösa förstörelse av det som en gång var mitt liv.

Cecilia Persson är gästkrönikör i Dagens Seglora och delar här en text ur en kommande bok.