Ett höstregn drev mig in att köpa ett paraply i en butik. Bredvid lastpallar med höstartiklar och just paraplyer ser jag fulla hyllor med någon slags lågprismadonnor och buddhastatyer för den som har ambitioner att ladda hemmet med frid och harmoni.
Jag undrar i kassakön hur populära madonnorna är i vårt land, men vet av erfarenhet (inredningsmagasin och inte minst bostadsannonser) att buddhastatyerna är populärare.
Det skaver rätt bra när man följer det som just nu händer i det buddhistiska Burma.
Det är rentav plågsamt att följa hur den hyllade frihetskämpen och fredspristagaren Aung San Suu Kyi värjer sig mot alla de uppgifter och bevis som finns om etnisk rensning av minoriteten Rohingyas i provinsen Rakhine i nordvästra Burma.
The Lady som hon kort och gott kallas av de flesta i Burma har ju en närmast helgonlik status. Men nu börjar glorian att kälka på sned. Fast inte hos den stora majoriteten burmeser, utan i det internationella samfundet, där bl a FN önskar göra en granskning av vad som skett i Rakhine.
Siffrorna talar.
400 000 rohingyas har de senaste veckorna flytt över gränsen till Bangladesh, varav hälften är barn. Lika många finns redan sedan tidigare där i läger pga förföljelse och diskriminering.
200 byar har tömts och minst 80 bränts ned.
Jag har besökt Burma – och bl a Rakhine provinsen årligen sedan några år tillbaka – och har slagits av hur närmast militant de buddhistiska munkarna uppträder i byarna där de överallt samlar in pengar till nya tempel och kloster. Fattiga kvinnor med barn som man trängs med på enkla mopedrikshas tvingas hala fram någon liten slant längs varje vägkrök. På några år har flera nya guldglänsande jättetempel rests alltmedan de flesta människor här bor i mycket enkla skjul.
Det skaver.
Mötet med Khin Mar Thein, pensionerad engelsklärare och muslim i Thandwe i Rakhine, är svårt att glömma. Hon är själv så gammal att hon minns hur baptistkyrkan i staden annekterades för många år sedan av militären och hur de kristna betraktades som hot och förlorade jobb och möjligheter. Precis på samma sätt som muslimerna idag betraktas och behandlas.
Många kristna jag mött i Burma har samma syn som buddhister att rohingyafolket inte hör hemma i Burma – trots att de bevisligen levt här i generationer.
Fördomar och giftig propaganda om ”de andra” haglar.
Om det inte var så svårt skulle man kunna säga att behovet av religionsdialog och fördomshantering aldrig varit större i Burma och att både buddhister, kristna och muslimer skulle ha mycket att vinna på att göra upp med hot- och hatbilder.
Men den nationalistiska agendan är; ett folk, en religion, en nation. I ett land med 130 etniska grupper!
En kyrklig ledare i Burma jag betraktar som en vän, hamnade jag i en häftig ordväxling med nyligen. Under hans senaste besök i vårt land hade ”alla” frågat om förföljelsen och fördrivningen av rohingyas. Han – kunnig och världsvan – kunde inte begripa detta. ”De hör ju inte hemma i vårt land”.
Och så låter ju också det politiska mantrat i Burma väl förankrat hos majoritetsbefolkningen.
Lyfter du blicken ser du att förföljelsen av kristna runt om i världen, och förföljelsen av muslimer i form av rohingyas i Burma, byggs av exakt samma material – fördomar och rädsla som föder hat.
Måtte några av de svenska biståndsmiljonerna till Burma gå till religionsdialog!