Som präst och själavårdare med särskild inriktning på människor med psykisk ohälsa kommer jag i kontakt med samhällets skuggsidor och dessvärre inte alltför sällan sånt som inte ska kunna hända. Det säger en hel del om hur verkligt utsatta människor behandlas. Ofta “faller de mellan stolarna”- och hamnar hos mig. Här är en sådan berättelse.

Jag har valt att återberätta själva skeendet utan kommentarer eftersom jag menar att berättelsen talar för sig själv. Vill betona att jag ändrat samtliga biografiska uppgifter i min beskrivning som gör det omöjligt för utomstående att identifiera personer och platser, också att den överlevande av de båda huvudpersonerna själv läst och godkänt berättelsen för publicering i Dagens Seglora. För mig personligen är det viktigt att dylika verklighetsbeskrivningar får komma fram i media och komma människor till del.  

Kristina är sjukpensionär sen ett antal år tillbaka, när företaget hon jobbade på skulle dra ner på personal fick hon gå. Då var hon 40 år. Kristina är en klok och samlad person som haft en svår uppväxt med en komplicerad relation till sin mamma. Det har satt sina spår i stark oro och osäkerhet över den egna förmågan. Kristina har sen 30 år hållit ihop med Bengt men de har aldrig bott ihop utan varit särbo. De träffades när Kristina var i 25-årsåldern och Bengt omkring 40 år. De har gjort många resor tillsammans, träffat varandras släktingar och delat en hel del av sin vardag.

Bengt har varit svårt sjuk i många år, han får dialys tre gånger i veckan och bor sen fem år tillbaka på en sjukavdelning på ett äldreboende. Kristina hälsar ofta på honom, hjälper honom på alla sätt hon kan och har kontakt med personalen. Bengt har en son i 40-årsåldern som hälsar på några gånger om året, han bor i Norrland.

När Klas hälsar på sin pappa i april tycker han att det inte är mycket bevänt med pappan längre. Han pratar med dialysläkaren som är av samma uppfattning. Dialysläkaren yttrar sig allmänt förklenande om Bengt ”för varje gång han får dialys blir han allt dummare”, ”han äter ju inte mycket, går bara ner i vikt”, ”det är ju ingen mening med att fortsätta dialysen”. Och Klas menar att pappan ju närmast är att betrakta som en så kallad ”grönsak”, inte kommunicerbar längre. När Bengt härnäst dialyseras frågar läkaren om han vill fortsätta dialysen. ”Nej” svarar Bengt som är trött på alla resorna fram och tillbaka till sjukhuset och inte heller gillar att ligga fastspänd flera gånger i veckan.

Därefter fattar läkaren beslutet att dialysbehandlingen ska upphöra och meddelar detta till äldreboendet. Däremot meddelar han inte beslutet till Bengt, han samråder överhuvud taget inte med Bengt om frågan.

Sen många år har jag kontinuerligt själavård med Kristina i den församling jag arbetar. Vi pratar mycket om hennes svåra uppväxt men samtalen handlar också i stort sett varje gång om hur Bengt har det på boendet. Alltsedan han flyttade dit har Kristina vanligen varit mycket upprörd över den behandling han får såväl på boendet som på dialysen samt på den synnerligen bristfälliga kommunikationen mellan dessa två ställen.

I början kunde jag nån gång tänka att Kristinas upprördhet kanske handlade om hennes egen frustration över Bengts svåra sjukdom. Men ganska snart insåg jag att det sannolikt var så att det Kristina berättade stämde väl överens med verkligheten.

För en tid sedan kontaktar Kristina mig och berättar att sonen Klas ringt och talat om att dialysen nu ska upphöra för hennes Bengt. Själv har hon inte varit med i diskussionen med sonen och dialysläkaren. Som särbo är hon inte en så kallad juridisk person så läkaren är inte tvungen att fråga efter hennes uppfattning. Kristina är självklart mycket upprörd, har ringt dialysläkaren ett antal gånger men bara fått svepande besked som “Bengt kunde ju inte göra något själv längre” och “han var ju inte kommunicerbar”. Kristina har också ringt avdelningsläkaren på boendet men honom har hon inte kunnat nå. Hon har pratat med sjuksköterskorna, som hänvisar till läkaren.

När Kristina pratar direkt med sjuksköterskorna flackar de med blicken. Kristina ringer till Sjukhuskyrkan och frågar om det får gå till så här. Överhuvudtaget tar Kristina alla kontakter det är möjligt att ta för att begripa vad som går att göra och för att förstå hur detta överhuvudtaget kan hända.

Jag följer med Kristina till äldreboendet och träffar Bengt, har träffat honom tidigare för några år sedan. Bengt känner igen mig och vi pratar en hel del om hans utbildning och arbete. Bengt är utan tvekan kommunicerbar. Men har har svåra smärtor och begriper inte varför han plötsligt fått det. Han trycker upprepade gånger på sin klocka för att kalla på personal och få smärtlindring. Under de två timmar Kristina och jag är där kommer ingen personal.

En vecka senare ringer Kristina mig på morgonen, hon har då fått telefon från äldreboendet att Bengt är kraftigt försämrad. Vi tar taxi dit – och nu är Bengt inte längre kommunicerbar. Han andas tungt och stötvis. Kristina har varit där varje dag och sent på kvällarna sen vi sist sågs. Vi sitter där timme efter timme. Vi småpratar av och till, sitter tysta,  Kristina gråter ibland. Jag sjunger, barnvisor, psalmer och så småningom tonsatta dikter av Dan Andersson när Kristina berättar att Bengt älskar dessa visor. Timmarna går. Bengts andning blir tyngre och tyngre och andetagen kommer med längre och längre mellanrum.

Slutet kommer allt närmare. Jag håller min mobil intill Bengts öra och spelar hans älsklingssånger Dan Anderssons “Omkring tiggaren från Luossa” och “Till min syster”. Och så är det slut. Bengt är död. Kristina gråter.

Efter samråd kontaktar vi inte personalen utan gör så småningom själva i ordning så gott vi kan. Sätter på Bengt en blå skjorta som Kristina givit honom. Kristina lägger en vacker bild på Bengts bröst. Vi sätter fram blommor, fotografier och några minnessaker på ett litet bord som vi drar fram till sängen. Vi drar undan gardinerna och låter dagsljuset lysa in på Bengt.

Till slut har vi en enkel avskedsceremoni. Jag sjunger en psalm, pratar om/till Bengt, ber välsignelsen, läser några ord ur Psaltaren. Sjunger en sista sång och går sen ut. Kristina stannar kvar ytterligare en stund. Sen går vi ner till sjuksköterskan och berättar att Bengt dog för 2 timmar sen. “Jaha, då vet jag det” svarar hon. Det blir ingen begravning. Bengts son tycker det blir krångligt och onödigt dyrt – han nöjer sig med en urnsättning.

Sånt här kan inte hända i Sverige. Så det här måste vara en fiktiv historia.

Tyvärr är det inte så.