Med bara dagar kvar till den nya säsongen av Twin Peaks är jag orolig. Det är något i serien som skaver, som gör den både genial och farlig. Som lyfter – men också reproducerar – övergrepp. Du bör ha sett de två första säsongerna innan du läser detta.

Missförstå mig inte. Det finns inget större fan av den ikoniska 90-talsserien än jag. Som liten satt jag och blickade genom regniga bilrutor och lyssnade på soundtracket. Räknade takterna i ”Dance of the Dream Man” innan basgången i introt började sin lilla musikaliska trappa. Jag identifierade mig med Agent Cooper, gillade hans sublima metoder. När jag blev ännu äldre och gick ut på Södermalm förstod jag att Twin Peaks var ett kultfenomen, men jag blev irriterad på att folks besatthet kändes liksom felriktad. Hajpad. De klädde ut sig till Log ladies. Till ugglor.

Som om det vore enkelt.

Och jag förstod att jag som kvinna, precis som Audrey, var dömd att aldrig bli mer än Coopers beundrarinna. I bästa fall älskarinna. Men aldrig som han. Hjältarna, the Bookhouse Boys, bondar ibland med varandra genom att avfärda kvinnor eller tråna efter dem. De ska kämpa mot ondskan, men är själva invävda i dess struktur. Kalla det kvinnoförakt, kalla det the evil in the woods: även för snubbarna på Söders klubbar stod skogen för en spännande, paranormal ondska. Av ett sådant slag som de själva, som män, inte behövde relatera till.

Annars förklarar vi ondskan med psykologi. Nog för att BOB utgör en klockren täckmantel för Lauras bortträngda minnen av incestuösa övergrepp; och för att våldets onda cirkel blir tydlig då även pappan varit utsatt som barn. Men BOB beskrivs bäst av Coopers kollega Albert Rosenfield som the evil that men do. Det är en perfekt fusion av patriarkat och ondska i religiös mening. Individuella handlingar som är genomsyrade av samhällets våldsamma tendenser – som här sammanstrålar i en ren manifestation. Kalla den BOB eller Satan, om du vill. De tar inte bort individens ansvar, men lyfter frågan till ett strukturellt problem. Det är seriens genomgående obehag som ger patriarkatet det avgrundsdjup som det förtjänar. Det är däri seriens genialitet ligger.

Ta scenen då Audrey har tagit anställning på en bordell för att göra efterforskningar i Lauras mord. Bordellens ägare ska bli den första att ligga med henne. Det visar sig att det är hennes egen far. Hon tar på sig en mask, ryggar tillbaka, och han triggas av hennes blyghet. Precis som Lots döttrar i berättelsen om Sodom och Gomorra blir Audrey räddad från den incestuösa våldtäkten i sista stund (men traumat läker nog aldrig).

I Domarboken 19 finns en berättelse som liknar den om Lots döttrar, där kvinnan aldrig räddas. Hennes egen man puttar ut henne till våldsmännen. Hon blir våldtagen hela natten, och hon dör, liggandes vid porten till huset där hennes man festar i trygghet. Hon dör med händerna sträckta mot tröskeln.

Domarboken är en bra parallell till Twin Peaks: båda innehåller berättelser om personer som utnyttjas av någon som de borde kunna lita på. Det sker ofta under den osäkra perioden då kvinnan fortfarande ägs av sin far, men ska bli någon annan mans egendom. Twin Peaks har hittat ett språk för den postpubertala perioden i modern tid: för faran i den samlade manliga blicken – BOBs blick. Om du inte tror att faran finns i Sverige idag: följ instagramkontot enverklighet.

Laura mördas och slås in i plast. Det är märkligt att hennes ansikte, efter lång tid i vattnet, fortfarande är tilltalande. Sexuellt tillgängligt. Kanalen ABC använde bilden som marknadsföring på en poster. Det stod: ”she’s the coolest girl on campus” och ”PS. She’s still dead”. Incestfallet marknadsförs alltså med sex. Obehaget kryper. Vad är serieskaparnas intention? Konstnärlig undersökning av våldstemat, eller våldtäkt i underhållningsyfte? Seriens kvinnor är inte trygga med förövarna, inte heller med hjältarna – och inte i produktionen.

Det går en fin linje mellan skarp konstnärlig gestaltning och lat reproduktion av sexistiska teman. David Lynch personifierar den linjen, och representerar båda sidorna i sina verk. Han ger sexuellt våld en berättelse (det finns även rapporter om att utnyttjade kvinnor funnit stöd i tv-serien). Men det finns också trista tendenser, subtila. Sexiga. Då berättelsens vackra offer blir utnyttjade även av kameralinsen.

Jag vill inte totalpolitisera kulturen. Jag vill inte att Twin Peaks ska tas bort från några hyllor. Inte Bibeln heller. Nyckeln ligger i tittarnas reflektion.  Och jag är ledsen – men så länge Twin Peaks-kulten inte sträcker sig längre än till lustiga män, donuts och vedträn, är vi långt ute i reproduktionens farvatten.

Låt oss släppa den namnlösa kvinnan över tröskeln till festen där männen sitter tryggt. Obehaget rakt in i hajpen.

Om du vill läsa mer kan jag rekommendera artikeln ”Gender, power and culture in the televisual world of Twin Peaks: a feminist critique” av Sue Lafky från Journal of Film and Video, Vol. 51, No. 3/4, 2000, s. 5-19, eller ”Murder, Incest and Damn Fine Coffee: Twin Peaks as new incest narrative 20 years on” av Jason Graham Bainbridge och Elizabeth Delaney i Continuum, Vol 26:4, 2012, s 637-651