Vad återstår när man rensat bort allt överflödigt?
Sen flera år sjunger jag i Teaterkören ute i Kärrtorp under ledning av Maria Peters. Det innebär konserter på Teater Reflex’ scen, råkalla valborgsaftnar i Magneparken, varma konserter i simhallen vid Lucia osv.
I månadsskiftet februari-mars att medverkade jag i Martina Abramovics performance ”The Cleaner” i f d Skeppsholmskyrkan. Varje dag kl 14-22 var det fri entré, ingen förhandsbokning, inga biljetter – bara en oändlig väntan i en lång lång kö. Synd att man inte i detta teknikens samhälle kom på den lysande idén med nummerlappar. Därmed hade man kunnat fyrdubbla Moderna museets intäkter på kafét och butiken och kanhända minskat antalet infektioner av kömänniskornas väntan i snålblåsten.
Marina Abramovic hade hört att i Sverige sjunger man i kör. Och därför önskade hon en bakgrund av körer i Skeppsholmskyrkan som avlöste varandra under åtta timmar i sju dagar. Vi hade generalrepetition en vecka före vårt framförande i en lokal på museets nedre botten och mötte då flera personer som medverkade i logistiken för denna en-veckas performance.
När vi träffade en ”kör-koordinator” började jag förstå omfattningen av detta ’konstverk’. Att repetera alla sånger var en sak men än viktigare att repetera alla moment med att gå från museet in i konsertlokalen, att lägga ifrån sig kläder, skor, klockor och mobiler på rätt ställen, att tränga sig in i rätt ordning i själva kyrkan inför entrén. Teaterkören består av ca 70 personer så det gällde att rätt personer klättrade uppför spiraltrappan, hukade sig under trappan etc – för att vi skulle komma in vid exakt rätt tillfälle och i exakt rätt ordning. Det fick inte vara något uppehåll mellan körerna under dessa åtta timmar varje dag.
Och så blev vi bestämt tillsagda av vår ledare att INTE snegla på det som hände i lokalen när vi sjöng, utan då skulle all uppmärksamhet vara på hennes dirigerande av sångerna. Det önskvärda var att var och en gick till Skeppsholmskyrkan vid något tillfälle före vårt framträdande för att delta i denna performance – och därmed kunna koncentrera sig på vår en timmes framträdande.
Så jag gick dit dagen innan, en torsdag. Kön ringlade kilometerlång. Jag ”råkade” träffa på några andra körmedlemmar i kön, vilka jag förstås slog mig samman med… Efter några timmars prat i kylan visste vi rätt mycket om varandra. Så då gled jag fram och pratade med en annan person, ”något-bekant”… och under 45 minuter lärde jag känna henne.
Sen kom en vakt och berättade att larmet gått i kyrkan. Efter ytterligare en kvart vände jag hemåt och tog ett varmt bad. Och bestämde mig för att under vårt framförande ha ett öga på körledaren och det andra på vad som skedde i kyrkan.
Dagen därpå var det dags! Vi övade våra sånger på bottenvåningen och följde sen alla instruktioner, tågade på ett led utan ytterkläder förbi den mycket långa kön och gled in i, på och under spiraltrappan. Och vandrade in i kyrkan en och en jojkandes ett och ett halvt varv i pelargången för att sen stanna på vår plats och sjunga den närmaste timmen.
Och det andra ögat kunde se en hel del. Det var fullt med folk som stod eller satt eller låg på golvet i ordnade formationer. Medan andra leddes av svartklädda varelser på ett mjukt och ömsint sätt tills de fann en för dem vilsam position. Det var alldeles tyst, utöver det ljud som blir av många människors närvaro.
Jag såg många människor som var helt stilla under hela den timme vår kör sjung. Ganska nära mig satt en kvinnan i rullstol med ett vilande ansikte. På ett sätt tycktes alla ansikten uttryckslösa, dvs inga uttryck för sorg, glädje, njutning, trötthet. Det var som om de ansikten jag såg ”bara var”. Som när garden släpper och man bara finns. Närvarande. Just här och nu.
Denna känsla med en total närvaro i ett kyrkorum fullt med människor, tysta människor och sjungande människor. När man släpper allt och ”bara är”. Vilket inte är så bara. Jag hörde talas om människor som var där i flera timmar. Människor som grät. Den totala känslan av mindfulness.
Och när vi till slut vandrade ut och samlades på bottenvåningen på museet var min spontana kommentar ”’Gudstjänst, detta är gudstjänst – total närvaro utan alla dessa dj..la syndabekännelser – detta är GUDSTJÄNST.
”Cleaning the house” kallar Marina Abramovic denna sex dagar långa specialkurs i total tystnad med bland annat slow motion-promenader som hennes 29 särskilt utvalda assistenter i Stockholm fått genomgå. Den skulle också kunna kallas ”Cleaning the mind”, ”Cleaning the not necessary”, ”Cleaning the person” – eller ”Cleaning yourself”.
Lyckas man med det kanske bara Gud återstår. Eller det ultimata. Eller livets innersta kärna. Eller en daggdroppe. Eller?