Det var knappt en vecka efter att jag deltog i ett samtal om konst i heliga rum, som jag blev frälst av en konstnär i en avsakraliserad kyrka. Frälst? Jag kan bara säga detta: att aldrig har någon hållt min hand så som Marina Abramović scenkonstnärer.

Frälst i konsthall

Rebecca Klitgaard Nelsson

Det var knappt en vecka efter att jag deltog i ett samtal om konst i heliga rum, som jag blev frälst av en konstnär i en avsakraliserad kyrka. Frälst? Jag kan bara säga detta: att aldrig har någon hållt min hand så som Marina Abramović scenkonstnärer.

Jag vill först berätta om samtalet. Det var teologifestival, och den systematiska teologen Mattias Martinsson talade. Han berättade bland annat om hur konsten riskerar att berövas sin autonomi när den är beställd av kyrkan. Kanske för att vi tänker oss att kyrkan är ett rum för färdiga svar – och konst som skriver betraktaren på näsan, vars budskap är förutbestämt, är ofta dålig konst. Den brittiska panelisten och prästen Mark Oakley sa: ”We are only comfortable when the holy is answer to our questions – less comfortable when the holy questions our answers”. Ja han talade i antiteser, i sammandragen slagkraftighet. Det blev lätt att hålla med, lite förhastat. Men för mig är både konst och helighet något annat än frågor och svar.

Väntetiden till Abramović performance utanför Eric Ericsonhallen – gamla Skeppsholmskyrkan – var lång. Jag var beredd på fyra timmar, det var en kall frisk eftermiddag. Stämningen var god – jag och mina nya kökamrater turades om att gå in och värma oss. Jag köpte designstrumpor för 99 kronor som var rätt fula. Men mina tår var som borta.

Väntan blev en del av verket. Det höjde också förväntningarna. När jag kom in blev jag lite besviken. Var det bara det här?

Jag ska förklara: när jag kom in i det runda kyrkorummet möttes jag av en av de svartklädda performanceartisterna. Hon tog min hand, och ställde/satte/lade ner mig varsamt i rummet, i förhållande till de andra. Körer avbytte varandra, deras kvalitet varierade. Ibland flyttade de på mig.

Efter kanske en timma av att stå hade jag ont i kroppen. Jag lade mig ner i en människostjärna på golvet. Rösterna i kören förhöll sig till mig på ett annat sätt då. Jag tittade på taket. Och jag visste inte om det var ett konstverk eller någon slags ljudupptagningsmekanism, men stora cirklar av genomskinliga plastskivor formade en iris i taket. Plötsligt försköts dimensionerna. Det var jag som stod upp, ansikte mot ansikte. Ögat var nära och stort; rummets långsamma dynamik kvar i ögonvrån.

Efter kanske en timme till kom du. Du tittade på mig, du hjälpte mig att sätta mig upp, och du väntade – så att jag inte skulle förlora allt blod i huvudet. Din hand var följsammare än hennes, hon den första. Din blick var mjukare. Alltså, du tog min hand, och förde mig på grönbete. Du var som en herde, som vallade sina får. Du ställde mig i en mänsklig trekant, och lade handen mellan mina skulderblad. När du gått förstod jag att jag hade blivit förälskad. Det kändes naturligt att vända handflatorna svagt uppåt.

Marina Abramović har alltid arbetat med gränser och relationer. Hennes tidiga arbeten rörde fysiska kollisioner, spektakulära. Våldsamma. Hon undersökte vad som hände när hon lät publiken använda olika objekt mot henne – helt ansvarsfritt. Det eskalerade som i ett slags Stanley Milgram-experiment.

Hon har sagt att det är svårare att arbeta med osynliga gränser än med fysiska. År 2010 gjorde hon en ikonisk utställning på MoMA, där hon i tre månader satt på en stol framför en annan stol, som besökaren fick sätta sig på. Mellan varje möte liksom släckte hon ansiktet och såg sedan in i den nya människan – på ett sätt som bara kan liknas vid nattvard.

Det är som att Abramović når en försoning genom sårbarheten. Hon har sagt att hon inte gillar religion, men att hon är mycket andlig. Förmodligen ansåg en del besökare att det nya verket var för glättigt. Jag tror att vi hatar det lyckliga i konsten, kanske just för att det får den att verka köpt. Onyanserad. Görs det dåligt blir jag nästan kräkfärdig, och många av Abramović verk är pretentiösa. Men hon frammanar något. Hon säger själv att det är skillnad på att skådespela och att göra performance: i teatern är knivarna slöa, blodet är ketchup. I konsten är såren verkliga.

Religiösa ritualer är performativ konst. Kyrka och konst ska inte reduceras till byggnad respektive skönhet. De är självuppfyllande profetior. Skapande är skapande med Guds hand. Det gäller såväl smärta och utsatthet som… räddning.

Och för en stund blev Eric Ericsonhallen Skeppsholmskyrkan igen.

 

Performanceverket The Cleaner som sattes upp på Moderna Muséet i Stockholm visas inte längre, men utställningen om Marina Abramoviç pågår fram till den 21 maj.

 

Kommentarsfältet är stängt.