I gryningen en tisdagsmorgon reser jag till Israel. Möts vid flygplatsen Ben Gurion av min son. Under många år här i Stockholm ägnade han sig åt att konvertera till judendomen. Året därpå invandrade han som konverterad jude till Israel. Jag brukar hälsa på honom nån gång per år, ofta i mars när det är något så när dräglig temperatur. Även om jag emellanåt träffar honom i Sverige vill jag också träffa honom där han numera bor och lever sitt liv.
Det är en särskild känsla att vara i Israel. Jag tycker om att vara där. Kan inte sätta ord på känslan. Det handlar om något mer än att min son bor där. Varje morgon går jag längs stranden, antingen bort till hamnen i Tel Aviv eller åt andra hållet bort till den gamla staden Jaffa. Ibland tar jag av mig sandalerna och går barfota i vattenbrynet. Överallt är det skyltar att man inte får ge sig ut att simma. Och överallt är det människor som ger sig ut i vattnet.
Sonen, vars judiska namn är Ofer, bor i ett område i Tel Aviv som är påfallande judiskt. Alldeles intill finns en marknad där vi gått många gånger, full av färger och liv, människor som handlar alla de grönsaker och frukter som odlas i Israel och försäljare som ropar ut sina varor. Skräpigt, rörligt, rörigt.
Vi går upp i hans enkla lägenhet med en helt annan standard än i Sverige. Bland alla hans böcker letar jag fram albumet han har med bilder från sin barndom. Hittar en bild där han är något år gammal och sitter med mig och tittar i en bilderbok med sin kära nalle bredvid sig. ”Men har du inte nallen här, den tog jag ju med hit för några år sedan?” Och sonen vet exakt var nallen finns, plockar fram den från gömstället högst upp på kylskåpet och ger till mig. En skabbig tunnhårig nalle, 46 år gammal – samma nalle med tjock härlig päls på fotot bredvid den ettåriga lilla pojken. Jag håller nallen i famnen och sätter honom sen i den slitna soffan.
En dag åker vi bil med ett äldre judiskt par upp till Tzfat, en stad i norra Israel nära gränsen till Libanon. Det tar många timmar och jag hinner se välbekanta ting som Mac Donalds och Ikea längs vägen. Min son kör, för den äldre mannen har förlorat sitt körkort. Båda röker mycket där de sitter i framsätet.
Den äldre mannen pratar oupphörligt, och ber ibland sonen översätta frågor till mig. Såväl hustrun som maken sitter med varsin gps i sina respektive mobiler och turas om att tala om för sonen hur han ska köra. Däremellan får dom telefonsamtal från bekanta. Det är som en kacklande hönsgård.
Väl framme i Tzfat besöker vi en begravningsplats där flera välkända rabbiner ligger begravda. Sonen och den äldre mannen hälsar på några judar utanför synagogan och jag sträcker också fram handen för att hälsa. Men den manliga juden lägger sin hand på sitt bröst, han kan inte ta en kvinna i handen.
Jag visste inte att det var så. Den äldre mannen har alltid både tagit mig i handen och kramat om mig, men jag förstår nu att det är för att han räknar mig till ”familjen” eftersom han har en mycket nära kontakt med min son och menar att Gud skickat honom Ofer att ansvara för. Jag är mycket tacksam mot detta äldre par och deras engagemang i min son. I skymningen på hemvägen passerar vi Genesarets sjö och ser Golanhöjderna i bakgrunden.
Några dagar senare firar vi sabbat tillsammans, som jag gjort hos dem flera gånger förut. Sonen och den äldre mannen går till synagogan medan hustrun och jag sitter kvar och småpratar. Jag passar på att fotografera för så fort sabbaten inträtt kan det äldre paret inte vara med på några bilder. All mat är förberedd och står i en värmeugn. Sonen har påmint mig om att ifall jag går på toaletten, där ljuset nu är påslaget, är det bra om jag inte av vana släcker – för i så fall får det äldre paret gå på toa i mörker hela sabbaten, eftersom de inte får utföra något då.
En nästan blind grannkvinna kommer in för att också invänta sabbatsmåltiden. Så småningom är männen tillbaka och måltiden börjar. Eller rättare sagt, det tar 15-20 minuter för Ofer och den äldre mannen att be och sjunga ett antal böner innan vi kan börja äta. Stämningen är avslappnad under bönen och sonen skämtar med mannen som tar vissa verser i fel ordning. Och maten, som huvudsakligen den äldre mannen lagat dagen innan, är mycket god. Han frågar mig hur det går med alla muslimer som Sverige tillåter att invandra.
När det är dags att ta avsked av det mycket vänliga äldre paret frågar jag sonen om jag kan säga ”God bless you” till dem eller om det blir fel på något sätt, jag hade ju inte kunnat räkna ut att det var ’fel’ ett sträcka ut handen till den judiske mannen i Tzfat. ”Nej, nej, inte alls, bara du för allt i världen inte blandar in Jesus” säger sonen.
En dag åker sonen och jag till Jerusalem. Vandrar runt på en stor marknad, i kvarteren där de ultraortodoxa judarna bor (och då har jag huvudet och nyckelbenen täckta) och till slut kommer vi in till gamla Jerusalem. Alldeles utanför Damaskusporten är jag trött och vill sätta mig ett ögonblick men sonen sliter upp mig och säger att ”absolut inte här i det arabiska kvarteret” och påpekar att ungefär 10 judar har mördats just här under dom sju år han har bott i Israel. Och att det i så fall är han som är måltavlan.
Så småningom kommer vi till Västra muren, jag blir alltid mycket berörd av att stå där och se alla människor som ber och moskéerna på kullen bortanför, bland annat den med den gyllene kupolen – en bild inristad i mig. Vi åker buss tillbaka till Tel Aviv och jag blir medveten om det fenomen sonen berättat om: vid busshållplatser går människor på och av samtidigt. Man väntar inte med att stiga på förrän de som ska av har gått ut. Fascinerande när man kommer från Sverige – och synnerligen opraktiskt.
Under sabbaten är i stort sett alla affärer stängda. Inte ett enda flygplan anländer eller startar från Ben Gurion flygplatsen under hela dygnet. Jag tillbringar en dag ensam med mina böcker och promenader och är i hemlighet mycket nöjd över att sonen inte får tända en cigarett på ett helt dygn. Men vad han gör i hemlighet på sitt rum vet jag förstås inte. Han och den äldre mannen vandrar mellan hemmet och gudstjänster i den lokala synagogan.
Efter solnedgången får jag träffa Ofer, det är sista kvällen innan jag åker tillbaka till Stockholm. Vi går till en irländsk pub och dricker öl – och pratar om tro. För mig handlar tro väldigt mycket om hur man förhåller sig till andra människor, jag citerar för sonen hur Jesus konkretiserar: Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig.
”Jaså, satt han i fängelse också?” säger sonen som inte har så mycket till övers för Jesus. Och berättar om sin tro och att merparten av alla de drygt 600 bud en man ska hålla inom judendomen handlar om relationen till andra människor. Vi pratar länge om de olika ingångarna till tro. Kommer bl a in på Luther, om frälsning genom tro allena och om bakgrunden till avlatsbreven. Berikande som vanligt att förstå hur en annan människa tänker – och att det som synes lite märkligt onekligen går att leva sig in i.
Beroende på var jag vuxit upp hade jag kunnat vara muslim, jude, katolik – men nu växte jag upp i Sverige och blev kristen. Minns min fascination när jag som sexåring började skolan och min gamla fröken i första klass berättade ur bibeln. Varje morgon spelade hon på orgeln i klassrummet när vi inledde dagen med morgonbön.
Men det är mycket i kyrkans bekännelse som jag inte delar trots att jag verkligen försökt. När en närstående häromåret frågade vad jag egentligen tror på, eftersom han uppfattade att jag ”skalat av det mesta” så blev mitt självklara svar Jesus och hur han ville visa oss människor på hur vi skulle kunna leva med varandra.
Mycket i kristendomen handlar för mig om det sant mänskliga. Bland det viktigaste Jesus förmedlade, och som ofta framhålls, är den Gyllene regeln: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Finns det en artskillnad mellan det kristna och det djupt mänskliga? Vid ett seminarium våren 2008, ställde jag frågan till K G Hammar som svarade med att hänvisa till religionsforskaren Carl Braathens formulering: The uniqueness of Jesus Christ is his universality.
Nästa dag tar jag min sista promenad på stranden till ’Old Jaffa’ – och sen beger jag mig till flygplatsen där jag får ett sista mail från sonen ”Tack för att du kom, kram”.
Som avslutning vill jag tala om att jag, i grova drag, är insatt i den djupa konflikten mellan Palestina och Israel. Och att jag för många år sedan varit i flera palestinska områden, bl a vid flera övergångar (check-points) mellan länderna. Jag har också sett den mycket höga muren som byggts och jag har lyssnat till människors berättelser i gränsområdena.
Jag har hört min son berätta om sådant som inte står i svenska media om konflikten. Flera gånger har jag besökt museet över förintelsen ’Yad Vashem’ i Jerusalem. Och – jag tar inte ställning i konflikten, det känner jag mig inte tillräckligt insatt för att kunna göra. Hade jag varit ännu mer kunnig om bakgrunden kanske jag likväl vare sig kunnat eller velat ta ställning. Jag vet inte.
Jag ville bara berätta om sex dagar i Israel då en mamma som är präst besöker sin son som är jude.