Så här mitt i årets möbelmässa, som jag sällan missar,  kan jag inte avhålla mig från att tänka på Franciskus. Alltså Guds lille fattige - inte nuvarande påven.

Anden kräver materia

Görel Byström Janarv

Så här mitt i årets möbelmässa, som jag sällan missar,  kan jag inte avhålla mig från att tänka på Franciskus. Alltså Guds lille fattige – inte nuvarande påven. Och den berättelse om honom som följt mig i många år och tröstat ett hjärta med stor kärlek till materia!

Franciskus skall dö och han vet det. Alla bröderna runtom honom också. I smyg planeras en storståtlig begravning. Relikerna kan bli lukrativa. Bröderna vankar av och an. Franciskus ber om att bli buren till hyddan bakom Porziuncula-kapellet. Hyddan där han samlade sina första bröder. Där dikterar han ett brev till ”broder Jacoba” i Rom att hon ska komma genast.

Men innan brevet hunnit iväg står hon där.

Med sig har hon en kappa. Det ska bli hans svepning. Hon har vävt den själv, av ullen från det får hon fått av Franciskus för många år sedan. Hon är den enda kvinna som får beträda klostret. Bröderna är emot det, men ingen säger det högt.

Där på sin dödsbädd önskar Franciskus sig ”broder Jacobas” mandelkrämskakor. Bröderna tycker det är pinsamt.

Aldrig blir väl livet så smärtsamt vackert som denna stund där syster Jacoba bakar mandelkrämskakor till en man hon måste ha älskat, aldrig fått leva nära –  och som snart skall dö. Vännen som valt den frivilliga fattigdomen som sin väg till ett rikt liv. Mannen som livet igenom predikat ägodelarnas gissel. Om hur tingen står i vägen för Gud.

Nu har han bara en enda önskning kvar. Att få lämna livet så som han kommit till det – naken. Han ber bröderna klä av honom och lägga honom på jordgolvet i hyddan. Omutlig in i det sista. De gör som han säger. Motvilligt.

Broder Angelo och Leone ber han stanna och sjunga ”solsången” för honom ända till ”syster Död” kommer och hämtar honom.

Ofta återvänder jag i tankarna till Franciskus och mandelkrämskakorna. För oss som lever i en tid där tingomsättningen och tingtätheten är som störst är det trösterikt att asketen och minimalisten Franciskus kunde längta så efter mandelkrämskakor. Att lusten till det skapade, till saker och ting fanns även hos honom.

Ändå kastar hans liv och gärning en lång skugga över våra liv. Och ofta tänker jag att när jag får tid ska jag ägna mig åt att skriva en Tingens teologi. Den ska bl a handla om vad sakerna vi omger oss med berättar om våra liv. Om vår tro. Om vad vi håller dyrt och heligt. 

I många år har jag ägnat asketerna stort intresse, på jakt efter deras hemlighet. Skälet är enkelt. Även jag bär en eremit inom mig. En som längtar efter att göra om boningen till ett källarsvalt, renrakat kloster. Som nutida bostadsannonser, rensade på allt som röjer vardagslivets alla mödor.

Men vid eremitens sida när jag en samlare med osviklig näsa för fynd och kitsch. Det säger sig självt att det inte går ihop. 

Men allt hänger samman. Allt är vävt i ett enda stycke. Själen behöver en kropp och anden kräver materia. Och i alla religioner har man gestaltat det osynliga och heliga med sådant som syns. Med rum och ting. Här är jag ändå i gott sällskap!

Religionerna är relativt samstämda om att tingen är en omväg till Gud. Ändå har ingen helt avstått från form och design som språk och uttryck. Tvärtom kan man konstatera att ingenstans har kreativiteten tagit sig så underbara uttryck som i religionernas liv. 

Inkarnationens mysterium och formgivning har mer med varann att göra än vad man tror.

Kommentarsfältet är stängt.