Gott nytt år! Får man önska sig en liten systemkrasch? Eller i alla fall: mindre ”kommunikation” och mer kontakt?

När jag sätter mig för att skriva en krönika kommunicerar jag. Eller? Vad är kommunikation?

Jag tänker på Delmon. Ni vet, killen på Moderaternas kansli som smädade en minister – olyckligtvis i direktsändning, rätt ut på nätet. Det där är ju flera veckor sedan, så det är glömt nu, det blev förlåt och fy och avsked, och sedan har vi haft fullt upp. Med temperaturen vid Arktis? Jo, lite. Och Syrienkriget och flyktingarna. Och så mediekändisen som ville göra reklam för bilar men inte fick, för att hon twittrat något oövertänkt – en ”kulturnyhet” i radio. På Facebook går folk i taket för att en skola i Dalsland valt bort julsångsverser som eventuellt kan vara känsliga – och både hos den som tror det är känsligt att sjunga ord som ”Betlehem” eller ”skinka” och den som tror att val av andra ord är en terrorattack är det som att man tror att själva orden är magiskt starka, farliga. Allt ljus på orden, de skickas runt, runt och … jag är kanske lite hösttrött här, lite var-är-snön-dyster, men ibland verkar det som att ju mer vi ”kommunicerar”, desto sämre förstår vi varann.

Kanske blir det så när kommunikation mer handlar om att ta makt och utrymme än om att berätta och lyssna. Orden blir vapen, för att etablera en bild – och i det spelet blir det vår eller min bild det gäller. Då blir det kanske logiskt att Sveriges statsminister talar om att vi inte borde behöva se tiggare. Att han vill bekräfta den oro människor i Sverige känner för integrationspolitiken. Det viktiga blir vad som når våra ögon och öron.

Språk är viktigt, ord betyder något, men de är inte verkligheten. Jag ser en besatthet av symboler som gör att vi stannar i oss själva, och när politisk debatt handlar mer om bilden påverkar det förstås verkligheten. Fråga tiggarna som diskuteras som osköna inslag i gatan. Fråga eleverna som slutar duscha efter idrotten för att hela världen – genom smartphones kopplade till sociala medier – är i duschrummet.

Jo, de där sociala medierna (åh, ironin i det begreppet ….) är symptom på det här, och så är de platsen där man vänjer sig vid att skrika rakt ut. Inte alla, inte bara, det är klart att det finns andra sidor, att det förs riktiga samtal och att människor hittar varandra. Och jag har hört invändningen som alltid kommer: ”teknologin är neutral, det är inte Twitter som skriver”.

Nä, och vapen krigar inte heller, av sig själva. Men testa att kriga utan vapen. Och tänk en stund på hur tvekan inför att trycka av minskar med avståndet till målet. Det är som att hata på internet.

En gång för många år sedan stod jag på en liten stockholmsscen. Mellan två låtar sa jag något om flyktingpolitik, jag var arg, det rann till och jag önskade livet ur en minister. Offentligt.

Jag skäms fortfarande. Klart man tänker ilskna tankar, hatiska rentav, men vad man säger är något helt annat.

Nå, de få som hörde vad jag sa var ändå i samma rum, internet fanns bara hos Nasa. Nu har vi masskommunikationen telefon och något knapptryck bort, utan grindvakter, utan att fler behöver titta på budskapet. Det är klart att det gör oss dummare.

Fråga Delmon – Moderaternas förre ”digitala kommunikatör” (just så…). Han hade inte sagt sådär framför en tevekamera som någon skötte, med en producent inblandad.

Gott nytt år! Vad jag än önskar kommer inte de sociala medierna att krascha. Så vi får väl jobba på hyfs, och jag tror metoden är s-a-m-a-r-b-e-t-e. Tillsammans är vi smartare.