Sen i våras är jag volontär på självmordslinjen som Mind, Föreningen för Psykisk Hälsa driver sen ett drygt år tillbaka. Dygnet runt sitter volontärer uppkopplade via datorer/telefoner i fyratimmarspass och tar emot samtal från förtvivlade, ångestfulla suicidala människor som inte orkar leva längre. Det handlar om att försöka rädda liv för stunden. Vad som händer på längre sikt vet ingen av oss – och det kan ingen heller ta ansvar för. Fyra människor varje dag tar livet av sig i Sverige, det är den vanligaste dödsorsaken mellan 15 och 44 år.

Mina tio senaste samtal har nästintill förefallit vara kopior. Men ingen vet vem jag är lika lite som jag vet vem som ringer upp, dessutom chattar vi och hör sålunda inte varandras röster. Och mina tre pass i månaden har samtliga legat på såväl olika tider som olika veckodagar. Det finns således ingen möjlighet att någon/några skulle kunna ha planerat att ringa in i stort sett identiska samtal. Det innebär att mängder med samtal med liknande innehåll kommer till Minds självmordslinje kontinuerligt.

Samtalen kan sammanfattas på följande sätt:

– Hej, välkommen till självmordslinjen, hur har du det?

– Har skurit upp båda handlederna, vill bara dö

–  Du säger att det hände nåt för några månader sen, vad var det som hände?

–  Blev våldtagen.

–  Har du berättat det här för nån, kompis, förälder eller

–  Nej.

– Hur har du orkat bära på det här ensam i flera månader?

– Ingen får nånsin veta, aldrig, aldrig.

– Känner du skuld att du skulle ha bidragit till det?

– Det var mitt fel, bara mitt.

– Men ville du själv då?

– Nej.

– Men hur menar du att det skulle kunna vara ditt fel?

– Mitt fel, gick med honom, det är mitt fel.

– Menar du att om man går med en man nånstans så har han rätt att tilltvinga sig sex

– Nej, men det HÄR var mitt fel, bara mitt fel.

– Har du funderat på att anmäla honom?

– NEJ snälla, tvinga mig inte till det, aldrig, hellre dör jag, säger ju att det var mitt fel.

– Du säger att du ofta skär dig och att ångesten minskar då, är det att du bestraffar dig själv eller?

– Ja precis.

– Jag är äcklig, jag är en hora, jag är smutsig, jag hatar min kropp.

– Jag har sex med vem som helst, ibland tar jag betalt, fattar du nu hur äcklig jag är?

Av dessa tio samtal har förövaren i två fall varit präster. Som jobbar kvar i församlingen och har konfirmander. En präst kände till att kvinnan tidigare sålt sex och menade att hon därför inte hade något att sätta emot – och vid en eventuell anmälan skulle detta komma fram och skämma ut henne. Det framkom att denna kvinna som barn under flera år även utsatts för sexuella övergrepp av en styvpappa. I ett annat fall var förövaren en polis. Han hotade med att slå ihjäl kvinnan om hon anmälde honom.

Dessa unga människor jag pratat/chattat med har varit skräckslagna vid minsta antydan om att söka hjälp för att kunna bearbeta övergreppet, likaså att anmäla våldtäktsmannen. Självmordslinjen har varit ett möjligt forum att använda eftersom chatten innebär anonymitet.

Utifrån mina tio samtal i följd om sexuella övergrepp och utifrån att Minds självmordslinje omfattar 2160 pass/år kan man räkna med att samtalen till självmordslinjen handlar om minst 1000 våldtäkter varje år där offret inte berättat för någon, inte kunnat bearbeta sitt trauma och där förövaren inte anmälts och därmed befinner sig ute i samhället utan någon påföljd. Min slutsats är att dessa samtal om sexuella övergrepp på barn samt våldtäkter på unga kvinnor inte finns med i statistiken över sexuella våldsbrott i Sverige.

Att bli våldtagen innebär nästan alltid ett stort trauma. Den kan ge bestående psykiska problem, som exempelvis posttraumatiskt stressyndrom och depressioner. En vanlig reaktion är att man söker en förklaring, ofta hos sig själv, har starka skuldkänslor och tycker att det var ens eget fel. Oavsett omständigheter ligger ansvaret för en våldtäkt endast hos gärningsmannen. Straffet för våldtäkt är fängelse i lägst två och högst tio år.

Det är anmärkningsvärt att två präster uppgivits vara förövare i 10 slumpvis rapporterade våldtäkter. Sedan staten och kyrkan skildes åt år 2000 har 69 anmälningar gjorts om sexuella övergrepp inom svenska kyrkan, men i färre än vart tredje fall har prästerna förklarats obehöriga. Årligen konfirmeras tiotusentals tonåringar och i församlingarna finns omfattande barn- och ungdomsverksamhet. Tydliga riktlinjer har utarbetats för hur man skall gå till väga när det gäller sexuella övergrepp i kyrkan. Medias granskning visar dock att stiftens domkapitel ofta inte följer organisationens egna principer utan präster tillåts jobba kvar trots anmälningar om sexuella övergrepp.

När det gäller dessa unga människor som utsatts för våldtäkt och håller detta inlåst i sig själva –  måste någonting kunna göras. Vad skulle hända om man drog igång en landsomfattande kampanj och informerade om alla dessa våldtagna unga och alla dessa förövare som går fria? Det finns ett flertal instanser som arbetar med sexuella våldsbrott och jag är övertygad om att här finns samlade kunskaper för att planera för åtgärder att komma tillrätta med dessa  allvarliga problem hos unga. Problem som i hög grad påverkar deras psykiska hälsa och därmed deras förmåga att delta i arbetsliv framöver.