I november är det mörkt – och mörkare kommer det att bli. Långfredagen är också mörk, närmast kolsvart. Evangelierna berättar om den korsfäste Jesus som slutligen dör och läggs i graven. För att sen uppstå på påskdagen. Men mellan långfredagen och påskdagen är hopplösheten total. Jesus är död och alla förhoppningar om ett annat liv med honom. Långfredagen är metaforen för den svartaste avgrunden.

När jag var pastorsadjunkt fick jag några långfredagar ansvaret om en gudstjänst i begravningskapellet på kyrkogården kallad “Vid Jesu grav”. Äntligen. Äntligen skulle jag få prata om livet när det är ett totalt mörker, när inget hopp finns. Inget hopp. Inte något hopp alls. Inte en millimeter hopp. Äntligen var det “tillåtet” att erkänna att livet ibland är utan hopp. Utan något som helst hopp.

Alla påståenden om att det alltid måste finnas hopp och att människan inte kan leva utan hopp. Som präst får man lära sig att man ska stå för hoppet. Under många år har jag funderat över varför man aldrig talar om situationer där det inte finns något hopp. För jag vet att det finns sådana. Upplevelser där Gud är frånvarande, eller ännu värre: känslan att det inte finns någon gud överhuvudtaget. Den svartaste avgrunden där det inte finns något hopp. Jag är helt säker på att jag inte är unik, säker på att detta är en mänsklig erfarenhet, en universell livserfarenhet. Ett tillstånd som många av oss emellanåt bär på – ett tillstånd som inte erkänns. För det får inte finnas. För att det är för hemskt, för hopplöst.

I avgrundsdjupet finns inget annat än ett skrik om rop på hjälp och samtidigt vetskapen att inget eller ingen kan hjälpa. Tomas Boström har uttryckt denna frånvaro där det inte finns något hopp på följande sätt: När alla blommor vissnat ner …. när alla fönsterluckor stängts…. när alla fåglar glömt hur man flyger och alla eldar hur man bränns.

En framträdande röst när det gäller mörker och svåra möten är Lars Björklund som många år varit sjukhuspräst, numera är han präst och själavårdare på Sigtunastiftelsen. I boken “Modet att ingenting göra” skriver han “Bara när vi vågar finnas mitt i det hopplösa kan hoppet födas”. I en annan bok tar han upp frågan om vad som behövs för att hoppet ska få liv igen. Han menar att en av förutsättningarna är att våga se verkligheten som den är. Utifrån sin mycket långa erfarenhet medger han således att det finns livserfarenheter utan något som helst hopp.

När jag var ung läste jag Karin Boye, som medelålders läste jag om henne. Och fann då dikten jag inte funnit tidigare, den som uttrycker långfredagen:  Du ska tacka dina gudar, om de tvingar dig att gå där du inga fotspår har att lita på. Du ska tacka dina gudar, om de gör all skam till din. Du får söka tillflykt lite längre in. Du ska tacka dina gudar, när de bryter bort ditt skal. Verklighet och kärna blir ditt enda val. (Karin Boye, ur diktsamlingen Gömda land).

Kanske är det så att vi måste prata  om långfredagen och erkänna dess totala mörker – därför att det är en del av den mänskliga existensen.