Frågan om varför religion finns är till lika delar spännande som den är intellektuellt utmanande. Det finns också så klart en ganska talrik grupp intellektuella som presenterat olika teorier som de menar ska kunna helt eller delvis besvara frågan.

Förslagsvis skulle man kunna se det som en odödlighetsideologi för att hantera den existentiella ångesten eller ett system av symboler som förefaller absolut sanna eller sätt att med magiska förklaringar skänka ett drag av familjäritet åt aparta händelser. Andra idéer om religion kan vara att de är projektioner av psykologiska förhållanden eller ett styrmedel för makteliten att hålla samhällets svagaste på plats med falska  förhoppningar om en pajbit i himmelen.

Det de olika akademiska teorierna, eller definitionerna av religion har gemensamt menar jag, är att de alla pekar på att religion är kultur. Med kultur menas här en vidare och öppnare definition än det som omfattas av kultursidorna på en valfri morgon- eller kvällstidning.

Med kultur menas de berättelser och fenomen som vi delar med varandra om vilka vi är, vilka vi var och vilka vi strävar efter att bli. Frågan om huruvida religon är något bra eller dåligt är oftast en icke-fråga i det perspektivet på samma vis som frågan om Bach är bra eller dålig musik. Svaret är avhängigt lyssnarens preferenser, situation och omdöme.

Jag använder Bach som exempel för att jag minns ett samtal jag en gång hade med en musikantropolog som berättade om ett musikutbyte han hade med en för oss främmande musikkultur. Efter antropologen samlat in sin data ombads han av sina informanter att spela ett stycke musik från hans egen kultur. Han valde en fuga av Bach. Ett ganska kort stycke in i fugan märkte antropologen att informanterna skruvade på sig. Några reste sig och lämnade platsen. “Olyssningsbart” “Fruktansvärt” “Oljud” var några av omdömena som gavs om Bachs fuga.

Om vi accepterar tesen att religion är kultur, så blir det också ganska uppenbart att gränsdragningen mellan vad som är religiöst, historiskt, nutida, kulturellt, kollektivt eller individuellt är i det närmaste omöjlig att göra. Är det religiöst att fira jul, eller kulturellt och historiskt? Är alla sunnimuslimer som närvarar vid fredagsbönen övertygade om den Ash’aritiska teologins dogmer, eller är man där av sociala skäl? Är alla människor som inte uppsöker gudstjänstlokaler icke-troende och förhåller sig aldrig till en eller flera religiösa traditioner?

Om det är drag av populism eller moralpanik som får en del att vilja stänga ned så kallade religiösa friskolor utan att definiera hur man just tänker sig religionens menliga påverkan, är oansvarigt och slarvigt. Låt mig vara tydlig med att jag inte försvarar varken religiösa friskolor eller friskolereformen i sin helhet utan syftar till att belysa sakfrågans absurditet när man talar om att lyfta ut just religiösa friskolor som problematiska.

Var tänker man sig att gränsen går mellan religion och språk? Religion och kultur? Religion och etnicitet? Får skolorna profilera sig som kulturellt judiska med fokus på klassisk hebreiska? Är det religion att undervisa i Arabiska eller Latin? Språken används ju liturgiskt. Får den judiskt-kulturella skolan lära eleverna Shema om eleverna lovar att inte tro på det som sägs? Ska Waldorfskolorna inte också räknas in under religiösa friskolor i med att Steiner grundar mycket av sin idévärld och antroposofiska lära i kristen tradition?

För att återvända till Bach. Om religiösa uttryck skall rensas från skolvärlden så får man nog börja med Bach, den gamle protestanten som skrev mässor. Hans musik är ändå olyssningsbar, eller hur var det nu?