Dagens Seglora - Att vara en livlina på självmordslinjen

Fyra människor varje dag tar livet av sig i Sverige. Det är den vanligaste dödsorsaken mellan 15 och 44 år. Dygnet runt sitter volontärer uppkopplade vida datorer/telefoner i fyratimmarspass på Minds självmordslinje och tar emot samtal från förtvivlade, ångestfulla suicidala människor som inte orkar leva längre. Brandmän, sjuksköterskor, studenter. företagare, terapeuter ställer upp gratis för att vara till stöd för andra i deras totala utsatthet. Att detta sker idag i vårt högpresterande samhälle, parallellt med terrorhot, massakrer, skolskjutningar, bilbränder – ger en strimma av hopp i världen.

Mind, Föreningen för Psykisk hälsa, startade för ett år sedan en självmordslinje dit man kan ringa eller chatta från hela landet och prata med en volontär. Idag finns över 300 utbildade volontärer, allt ifrån erfarna terapeuter till studenter till företagare, brandmän, modekonsulenter: människor som vill göra en insats, människor som söker något meningsfullt utöver sitt företags vinstintressen.

Mind intervjuar intresserade personer, kollar deras utdrag ur brottssregistret, ger en tvådagarsutbildning och sedan kontinuerlig handledning. Jag är sedan i våras en av dessa volontärer.

Under sommaren satt jag uppkopplad på ‘mina’ pass i min sommarstuga i skogen några mil utanför Valdemarsvik. Släpade mig upp i gryningen, fixade en termos med kaffe och smörgåsar och kopplade upp mig på chatten. Hade min mobiltelefon till hands om jag skulle behöva ringa 112.

Kaffet och mötena fick mig att snabbt vakna: unga människor utan hopp om framtiden som skar sig själva, hade fruktansvärd ångest. Kvinnan som chattade på midsommaraftonens morgon att hennes man stått vid rälsen kvällen innan och ämnade gå dit i kväll igen, hon undrade hur hon skulle orka åka till sina föräldrar med barnen och dansa kring midsommarstången. Hur verkligheten drivs till sitt yttersta mellan barnens dröm om midsommarafton hos mormor och morfar och pappan som inte orkar leva längre.

Gång på gång alla dessa situationer där allt blir naket och avskalat – och det enda som finns kvar är den egna mänskliga kärnan. Ingen utbildning, inga teorier, ingen erfarenhet i världen kan säga dom ‘rätta’ orden. Det enda jag kan möta den andra människan med är mig själv som människa.

Under sommaren var min egen personliga situation tyngd av påfrestningar. Därutöver försvann plötsligt en av mina båda katter, fem dagar innan jag skulle återvända till Stockholm, och jag var mycket bekymrad över vad som kunde ha hänt henne. Mina pass vid självmordslinjen var den enda tid jag totalt glömde mina egna bekymmer, så även den lilla kattungen. Det enda som fanns var en total närvaro med människor fyllda med ångest, skräck, självmordstankar. Kattungen kom till rätta samma dag jag skulle åka hem, hade blivit instängd i en bod på en grannes tomt utan mat och vatten i fem dygn. Ett mirakel att hon kom tillbaka till livet. Ett mirakel när människor orkar leva och avstår från självmord.

Minds utgångspunkt är att självmordslinjen ska befolkas av volontärer som vill vara genuina medmänniskor och möta andra i ytterst utsatta lägen. Att man i dagens högpresterande samhälle kan värva hundratals volontärer som arbetar gratis all möjliga och omöjliga tider på dygnet – ger en strimma av hopp.

Nu under hösten sitter jag som volontär i Minds lokaler på Södermalm tillsammans med andra volontärer. Två till sex personer sitter vid datorer /telefoner varje fyratimmarspass dygnet runt. Man möter varandra, småpratar, fixar sitt koffein och byter telefoner och datorer. Dygnet runt. Och vi hjälper varandra.

Volontärerna möts på samma villkor och ställer självklart upp så fort någon volontär behöver en annan vid sin sida. Spelar ingen roll om man har tjusigt CV eller inte. Ingen behöver vara bäst – allt går ut på att rädda liv. Rädda liv för stunden.

Vad som händer på längre sikt vet ingen av oss – och det kan ingen heller ta ansvar för. Men väldigt många självmord sker i ögonblickets förtvivlan. Ofta handlar det om att vinna tid. Fyra människor tar livet av sig i Sverige varje dag. Fem gånger fler människor dör av självmord än i trafiken, det är den vanligaste dödsorsaken mellan 15 och 44 år.

Denna förtätade koncentrerade stämning i rummet där vi sitter vid telefoner och datorer. Denna värme och generositet oss emellan. Alla dessa som kommer direkt från sina jobb och går på passet kl 18.00. Alla dessa beredda att låta sig avskalas i mötet med det mest nakna och utsatta. Den unga flickan som ringer medan hon skär sig med rakblad i handleden, “Skär du dig just nu medan vi chattar?” “Vad säger du om jag svarar ja?” “Då säger jag att jag omedelbart slutar chatta med dig, vi sitter här för att till varje pris rädda liv, men vi vägrar vara närvarande när någon försöker ta sitt liv” “OK, jag slutar då” – och så leder det timslånga samtalet fram till den för henne ytterst skamfyllda berättelsen som hon aldrig någonsin berättat förut men som underlättas av anonymiteten: sexuella övergrepp från 10-16 års ålder.

Ibland blir det extra skarpt läge, då alla hjälps åt, för att förhindra att någon ska hoppa vid Centralen, 112 kopplas in, psykjouren och dylikt. Kanske gick det att förhindra denna gång, men när blir nästa gång?

Verksamheten bygger på det faktum att den som kontaktar så gott som alltid är ambivalent, att det finns något som får den hjälpsökande att likväl tveka. Och att som volontär kunna få fram både det som gör att man känner sig inte orka leva längre – men också det som gör att man tvekar och att lyfta fram detta. En chatt började med: “Har bestämt mig för att ta livet nu på söndag, vad ska jag säga till min syster?” Men efter en timmes chattande hade kärleken till denna yngre syster fått den hjälpsökande att lägga ner sina planer. Tills vidare.

När nyheterna i media handlar om terrordåd, skolskjutningar, massakrer, bilbränder, stenkastning och så vidare i all oändlighet – då ger det mig hopp att “vanliga” människor möts i de mest utsatta situationer för att hjälpa varandra att orka leva vidare.