Seglora smedjas fördjupningssöndag med temat ”Påven Franciskus och kvinnorna” inleddes med högmässa i Nacka kyrka. Flera har bett om att Helle Kleins predikan ska publiceras och det gör vi gärna. Den 17:e söndagen efter trefaldighet har det passande temat ”Rik inför Gud”. Texterna är hämtade från Predikaren 5:9-15, 1:a Timotheusbrevet 6:7-11 och Luk 12:13-21.
”I varje bit bröd
jag tar i munnen, finns
alla människor
hela jorden, hela himlen
och alla stjärnorna”
(Göran Sonnevi)
Våren 1539 – staden Wittenberg, där Luther verkade, drabbades av missväxt. Priserna på spannmål steg. Många spannmålshandlare började lagra i väntan på att priset skulle stiga ytterligare. Priserna sköt brant i höjden – kapitalisterna tjänade bra. För Wittenbergs arbetare blev det däremot katastrof. De tvingades låna pengar för att kunna köpa sitt bröd. Behovet av lån ökade och bankerna höjde räntan.
Hur reagerade Luther? Jo, han blev förbannad och skrev ”En förmaning till prästerna att predika mot ockret” – ett oerhört fränt angrepp mot sin tids giriga – ockrarna som lånade ut mot ränta.
”En ockrare mördar aktivt. Ty det är inte bara så att han låter blir att hjälpa den hungrige. Han t.om rycker brödsmulorna ur den svältandes mun, det bröd som Gud och fromma människor gett den hungrige till hans livs uppehälle. Ockraren bryr sig inte om att hela världen dör av svält bara han får sina pengar”, skrev Luther.
Luther provocerade sin tids religiösa och politiska makthavare – liksom Jesus gjorde på sin tid. Och precis som Påve Fransiscus gör i dag när han utmanar vår tids girighetskultur.
”När jag gav de hungriga mat kallade man mig helgon. När jag frågade varför människor är hungriga kallade man mig kommunist.” Orden är den brasilianska katolska biskopen dom Helder Cámaras.
Som kristna har vi att både älska vår nästa och kritisera det kärlekslösa i samhället.
I dagens bibeltexter är det ord och inga visor: ”Den som älskar pengar blir aldrig mätt på pengar och den som älskar rikedom får aldrig nog”, säger Predikaren. ”Kärleken till pengar är roten till allt ont”, förkunnar Paulus i episteltexten. Och Jesus själv säger i dagens evangelietext: Akta er för allt habegär.
Det är rakt och tydligt. Och vi kommer genast i konflikt med denna söndagens bibeltexter för hela vårt västerländska samhällssystem och vår konsumistiska livshållning är ju identisk med den rike bonden som samlar i sina lador.
Vadårå samla i ladorna är väl inte fel, det är väl bättre att spara än att slösa, tänker säkert många av oss. Och om man följer vår tids riksdagsdebatter hör vi just uttryck som att nu är det tomt i ladorna nu måste vi spara.
Poängen i Jesu liknelse ligger inte i bondens sparande utan i hans girighet – han älskar sin rikedom mer än medmänniskorna – Han vill förmera sin rikedom för sin egen skull i stället för att ge av sitt överflöd till dem som behöver. Han väljer ägandets och egoismens livshållning framför delandets..
Jesu liknelse har tyvärr en stark verklighetsförankring i dag.
Biståndsorganisationen Oxfam visar i sin senaste rapport att världens 62 mest förmögna personer äger i dag tillsammans lika mycket som de 3,6 miljarder fattigaste äger ihop. Globalt sett är klassklyftorna enorma. De växer tyvärr också nationellt.
I Sverige har inkomstskillnaderna ökat i tjugo års tid. OECD pekar nu ut Sverige som en värsting när det gäller ojämlikhet i dag. Vi vet genom Rädda barnen och kyrkans diakoner att barnfattigdomen är utbredd.
Världsfacket ITUC visar i en rapport att världens 50 största företag (där Ikea och H&M ingår) bara direktanställer 6 procent av sin arbetskraft. Över 100 miljoner av de anställda arbetar hos underleverantörer och i osäkra anställningar till skamligt låga löner. Någons rikedom beror av den andres fattigdom.
Det är mot denna fond av ökade orättvisor och sociala spänningar som man måste se det växande politiska missnöjet som uttrycks i högerpopulism och nyfascism. Vi ser det i den amerikanska valrörelsen liksom i den europeiska politiken. Det är i grunden en kris för den liberala demokratin.
Jesus varnar i dagens text just för att fortsätta ojämlikhetens och egocentrismens väg. Den är rentav dåraktig. För i den evangeliska visdomen ligger vetskapen att den som bara satsar på sig själv förlorar livet medan den som delar med sig vinner livet.
Häri ligger skillnaden i livshållning: ägandets livshållning eller delandets livshållning.
Skulle vi bara läsa evangelietexten i dag hade vi riskerat att hamna i en ganska hurtfrisk moralistisk hållning. Det är lätt att peka finger åt den rike mannen och utropa dåre men evangeliet riktas mot oss själva och frågar: vad är mitt livs drivkraft? Vad vill jag med mitt liv? Vad är egentligen viktigt?
Predikaren är en god psykolog liksom Paulus i brevet till Timotheus – båda beskriver tomheten i girighets- och prestationskulturen. I självårdens samtal eller i sorgesamtalet inför begravningen är det sällan för att inte säga aldrig frågan om varför man inte lyckades skaffa fler prylar eller inte fixade en bättre karriär som upptar människor utan varför det är så svårt med relationer, varför älskade jag inte tillräckligt eller varför känner jag bara tomhet? Ensamheten, om den så är fysisk eller existentiell, är utbredd i vårt rika välfärdssamhälle.
Psykologen Jonas Mosskin skrev intressant i Dagens Nyheter nyligen om den uppsjö av självhjälpslitteratur som svämmar över oss och som handlar om hur vi ska bli den där framgångsrika, supereffektiva människan som ständigt presterar på högsta nivå. Och utgångspunkten är förstås att vi måste göra om oss själva – det är på mig själv det beror.
”Kanske går något viktigt förlorat. Nästan alla människor jag möter professionellt och privat längtar efter mer utrymme för reflektion. Den supereffektiva människan blir till slut tom på tankar och känslor. Man blir bara sina handlingar. En nyttig idiot utan omdöme”, skriver Mosskin.
Jag tror Jesus skulle instämma och kalla vår tids prestationskultur för dåraktig. I en tid när allt går ut på att göra vinst blir det kristna budskapet om förlustens och sårbarhetens Gud oerhört provocerande. Berättelsen om den korsfäste är ju allt annat än framgångsteologisk proklammation om vinstmaximering. I det kristna budskapet finns det omvända räknesättet: den första ska bli den sista, den sista ska bli den första, den som vill rädda sitt liv förlorar sitt liv men den som förlorar sitt liv räddar det.
Däri ligger evangeliets befriande budskap– att vara rik inför Gud är att vara sig själv med allt vad vi har av styrkor och svagheter men där riktningen alltid går mot Gud och nästan och vi får modet att vara sårbara, modet att leva inte bara äga eller som Erich Fromm har uttryckt det: att vara inte bara ha. Vi lever i Guds förbehållslösa kärlek och vi är kallade att älska.
Och livet liksom kärleken är ett ständigt risktagande då vi lever för andra inte bara för oss själva – utan risken och utan sårbarheten förlorar vi vår känslighet. Och kanske är det just denna känslighetsförlust vi ser i vår tids kris för demokratin, kris för empatin förmågan att se med den andres blick på världen.
Om vi tror att trygghet är att gardera sig och bygga murar återstår tomheten och ensamheten. Det blir långt mellan hjärta och hjärta i den helgarderade, bepansrade framgångskulturen. Jesus visar oss gång på gång att det är i mötet med den andre vi blir till som människor. Jag möter Kristus i min nästa. Att leva är att vara kallad – allt kallar på oss, på vår medkänsla.
Utan gemenskap kan vi inte överleva.
Den tyska teologen Dorothee Sölle berättar i en av sina böcker om rabbinen Mendel som vill veta hur himmel och helvete ser ut. Han får följa med profeten Elia till ett stort rum där det brinner en brasa och står ett stort bord. Mitt på bordet står en stor skål med rykande varm soppa. Runt bordet sitter människor med långa skedar – ja de är så långa att de är längre än människornas armar och det gör att de inte kan äta med skedarna – får liksom inte in maten i sin mun. Så sitter de där och ser på sin mat, var och en med sin långa sked, och svälter ihjäl.
Rabbi Mendel blir förskräckt och flyr ut ur rummet – detta var helvetet: att det inte finns någon brist på mat eller värme men att vi inte kan ta emot det utan ändå svälter.
Elia låter Mendel följa med till ett annat rum. Också här brinner en stor brasa. Också här finns ett stort bord men en stor skål rykande varm soppa. Också här sitter människor runt bordet mdc skedar som är längre än deras armar. Men här svälter ingen ihjäl för här räcker den ene sin sked med soppa till den andra – alla blir mätta.
Detta är himmelriket – att kunna ge av det som finns till den som behöver och att kunna ta emot av den andre det han har att ge.
Det är i vår ensamhet, i vår egocentrism, livet blir otillräckligt. Vi samlar i ladorna för vår egen skull men mister allt. Motsatsen till ägandets inskränkthet är öppenheten inför livet, naturen och medmänniskorna. Ägandets livshållning gör oss rädda och ängsliga, vi kan ju förlora det vi har, vi försöker göra allt för att bevara det. Delandets livshållning däremot gör oss trygga och frimodiga.
Jesus kallar oss ut ur vår inkrökthet. Livet är en gåva som vi tar emot och ger vidare.
När de första kristna i urkyrkans tid firade nattvard var det också en oerhörd provokation mot sin tids samhällsordning – där delade slaven bröd med sin herre, män med kvinnor, gamla med unga.
I nattvardens mysterium möter oss guden som vill livet, som vill att brödet ska räcka åt alla, som vill DIG och din Nästa och viskar löftet som är en påminnelse: ett enda bröd och en enda mänsklighet.
”Gud åt dem som har hunger, ge bröd.
Åt dem som har bröd, ge hunger efter rättvisa.”
Amen.
[…] http://dagensseglora.se/2016/09/19/ord-och-inga-visor-om-habegar/ // Irène […]
Tack Helle för LIVSMOD till de i tiden betryckta
// Irène
Som sagt: Kärleken till pengar är roten till allt ont. Det gäller även rötterna till krig, fattigdom, terrorism, klimathot m.m.
Mycket bra Helle att du skriver så tydligt om detta. Skulle bara önska att kyrkans präster liksom du vore mer modiga i sin förkunnelse.
Skickar med en liten dikt av R.S Thomas, präst i Wales.
EPOK
Det var en tid då visa män
inte teg, men kvävdes av
allt larm. De tog sin tillflykt
till böcker som ingen läste.
Två rådgivare hade folkets
öra. Den ene ropade ”Köp”
dag och natt, den andre,
mer förledande, ”Sälj din frid.”
Tänkvärt om Västerlandets folk och kyrkor idag.
[…] här är en mycket tänkvärd predikan som i inledningen tar upp hur viktigt det är att inte bara ge den hungrande mat utan också […]