Det är intressant att se med vilket allvar nationalsångerna sjungs vid varje EM-fotbollsmatch. Inte sällan undrar en vad de egentligen sjunger.

Det har de också gjort i Kanada där diskussionens vågor gått höga kring nationalsången. De har nu aviserat att de vill ändra sin nationalsång så att den blir könsneutral. En av textraderna (i den engelska versionen) som har orden ”dina söner” ska nu bli ”alla oss” – om senaten godkänner det som underhuset föreslagit. ”In all thy sons command” ska bli ”in all of us command”.

Behovet av ett inkluderande språk har fått ökad aktualitet och sprider sig. Det är bra. Här hemma har våren bjudit på en rad diskussioner med anledning av förslaget till ny kyrkohandbok i Svenska kyrkan. Även Equmeniakyrkan är på gång med ny kyrkohandbok – men vad jag vet har inga församlingar höjt sina röster – än – om behovet av ett mer inklusivt språk i provutgåvan.

För den vane gudstjänstbesökaren torde det vara omöjligt att inte var söndag påminnas om den könsbestämda trosvärld vi slungas in i  – i böner, predikningar, metaforer, sånger och psalmer.

Ta dig en stund – bläddra i psalmboken.

Tur att det finns några undantag.

Psalm 288 är ett säkert kort. När du sjunger den slipper du agera ”översättare” och överse med allsköns könsbestämningar av Gud. I merparten av de övriga psalmerna får du göra jobbet själv. När du sjunger han, honom, hans får du försöka tänka att Gud har ju inget kön så det kan lika gärna vara hon, henne, hennes eller något helt könsneutralt. Något som går helt utöver våra hjärnors begränsade benämningar och fattningsförmåga.

Svenska Akademin luftade synpunkter på språket och undrade om det verkligen är nödvändigt att ”platta till språket” med strävan att göra det inklusivt. I både Studio Ett och Människor och tro vädrades faran.

I början på året hade jag en föreläsning i feministisk teologi följd av en praktisk workshop på MIT, Teologiska Högskolan i Rangoon, i Burma. 100 sistaårselever på pastorsprogrammet fick i uppgift att i den psalmbok de använder leta upp en könsneutral psalm/sång. Med stor energi satte de igång i olika grupper och det sjöngs på olika håll i aulan så det stod härliga till. De älskar verkligen att sjunga!

En grupp killar viftade triumfatoriskt att de hittat en – och ställde sig upp och började sjunga. Men väl i omkvädet/refrängen kom de av sig. Där tog det inklusiva stopp.

Åsikten att ”det där är väl inget att bråka om” är vanlig. Har hört den i säkert 30 år.

Ändå är det så att vi är rätt många som reagerar på det könade språket i gudstjänsten. Och många gånger är det mycket enkelt att undvika.

I min församlings ”barnruta” i början av gudstjänsten, innan barnen går till Skaparsöndag, bes alltid en bön. Problemet är bara att den börjar ”Käre Far i himlen”. Det går hur lätt som helst att ändra den bönen till en som börjar  ”Käre Gud”. Ändå görs det inte.

Anna Karin Hammar har precis som jag reagerat på vårens språkdebacle. Och hon minns drömmarna hon hade i Genéve när Kyrkornas Världsråd inledde Kvinnoårtiondet. Att det efter de tio åren skulle vara lika vanligt att tala om Gud som hon som han.

Så blev det ju inte.

Anna Karin minns mer.

”Så kom jag till Lunds domkyrka idag och sjöng många han om Gud. Då mindes jag min önskan från Genèveåren och min analys av att nedvärderingen av kvinnor har en kulturell förutsättning i odlandet av en helt manlig gudsbild. Om det högsta goda i tillvaron ständigt utesluter kvinnlig benämning så kommer som ett brev på posten nedvärderingen av kvinnor och det kvinnliga. Det finns ett samband mellan vad vår kultur benämner som det högsta goda och kvinnoförtryck.

Förra söndagens kollektcirkulär författat av Gunilla Hallonsten benämnde Gud med både manligt och kvinnligt kön. Det upprör en del. För mig är det själva förutsättningen för att få vara på fest utan texter som Kärringar ska hållas kort. De psalmer i psalmboken som använder kvinnligt språk för Gud är oftast skrivna av Christina Lövestam, men min egen översättning ”Hennes starka vingar bär” talar om Anden som Gud och som hon. Det finns många som älskar den psalmen. Psalm 718.  Det är kanske ett tecken på en stor bristsjukdom i vår värld och i vår kyrka. /…/

Hennes starka vingar bär. Må den psalmen fylla veckan som kommer och vi alla som läser detta ta avstånd från våldet mot kvinnor i hemmet, offentligheten, och i den kulturella livsluften. Vi har ett större arbete framför oss än vad vi kanske tror.

Inte förrän handbokskritikerna förstått sambandet mellan språk och våld kan det bli någon ändring. Kanske har vi tagit så mycket för givet under en längre tid. Vi har fått en kvinna som ärkebiskop förvisso. Men inte förrän vi får en Gud som välsignar kvinnor och det kvinnliga i sin egen person får vi den kulturella impuls som kan leda till historiens första likabehandling i det offentliga rummet. Så tror jag och jag tror att Hennes starka vingar bär.”

Hela Anna Karin Hammars läsvärda text finns här.

ps Ps 718 är översatt av Anna Karin Hammar