Dagens Seglora - När hoppet inte finns

Som präst får man lära sig att man ska stå för hoppet. Och att man vid begravningar ska ge uttryck för “det kristna hoppet”. Under många år har jag funderat över varför man aldrig talar om situationer där det inte finns något hopp. För jag vet att det finns sådana. Personligen skulle jag metaforiskt beskriva det som att jag av och till har upplevelser i mitt liv som bara kan uttryckas som “Gud är här”. På samma sätt finns det upplevelser där Gud är frånvarande. Värst av allt är dock situationer där den starka känslan är att det inte finns någon gud överhuvudtaget. Den svartaste avgrunden där det inte finns något hopp.

Men jag är beredd att säga att det i efterhand kan visa sig att Gud likväl på något sätt var närvarande. Jag vill berätta om en sådan händelse. Jag skulle kunna kommentera och analysera denna, men jag väljer att inte göra det utan låta den stå för sig själv.

Anders (obs fingerat namn) , en man i 50-årsåldern, som jag ofta har samtal med, ringer halv elva en söndagskväll när jag just har gått och lagt mig. Han vill inte längre, orkar inte, livet är för tungt ännu en gång. Har supit igen sen en tid tillbaka. Jag pratar med honom bortemot en timme, lyssnar och tar in det han säger parallellt med känslan “jag vill sova”. Till slut blir det så att jag tar en taxi hem till honom. Kokar kaffe och tar med i en termos + några kanelbullar och åker hem till Anders.

Han öppnar, nersupen. Lägenheten är en svinstia. Överallt burkar och tomflaskor. Köket fullt med disk, ingen mat i kylskåpet. Det finns en pall och en trasig stol i köket där vi sätter oss. Anders vill inte ha kaffe, han kan inte äta någonting. Men jag måste för att kunna vara vaken ett antal timmar. Anders upprepar hela tiden “Det går inte, jag orkar inte, det är för mycket, nu kan jag inte mer”.

Bakgrunden är uppväxten med föräldrar som misshandlade honom såväl psykiskt som fysiskt. Som lämnade honom ensam utan mat. Som slog honom. Som lät honom följa med och handla och bära hem julklappar till syskonen men som själv inte fick några. Han hade inte en enda sagobok. Efter 9 år i skolan slängde föräldrarna ut honom och sa att han fick klara sig själv i fortsättningen.

Mycket tidigt i livet gjorde Anders ett val, han var knappt medveten om det, men han gjorde det. Valet att inte skada andra människor, inte slå tillbaka, inte ge igen. Det påminner om Dag Hammarsköld som skrev i sin bok Vägmärken

Jag vet ej vem – eller vad – som ställde frågan.

Jag vet ej när den ställdes.

Jag minns ej att jag svarade.

Men en gång svarade jag ”ja” till någon – eller något.

Den Anders slår är istället sig själv, men aldrig någonsin någon annan. Därför tvekar jag inte ett ögonblick att ensam ta taxi hem till honom mitt i natten, jag vet att han aldrig skulle bruka våld mot mig, inte ens när han är onykter.

Hela hans liv har varit – och är – en kamp mellan det onda och det goda, det destruktiva och det livsbejakande. Anders är en otroligt sårbar och bräcklig människa – och en otroligt kompetent och resursrik människa. För många han möter är det svårt att förstå hur det tunna glaset lätt kan slås sönder i hans bräckliga jag eftersom man mestadels ser den mycket kloka, mogna, insiktsfulla människan.

Under många år har jag följt Anders i hans avgrunder och helveten och den långa tunga vägen tillbaka till ett liv med hopp och möjligheter som senare leder tillbaka till den svarta avgrunden igen. Men det verkar som om kasten mellan liv och död kommer allt snabbare – och fortare går över.

Jag har sällan träffat en människa med en sådan oerhörd kraft och med en sådan oerhörd bräcklighet. Jag tror på hans möjligheter att komma vidare där det goda livsbejakande alltmer tar över. Hans dröm är att på sikt jobba med unga människor som hamnat snett för att stödja dem att komma vidare. Han skulle kunna bli en verklig medresenär.

Men nu har helvetet slagit till ännu en gång. Det första han möter mig med när jag kommer är “Kommer du bara för MIG, för MIN skull?” Ja, någon annan anledning finns ju inte. Jag hade gärna fortsatt att sova, skall ha samtal dagen därpå med människor med psykisk ohälsa och då behöver jag vara utvilad.

Den danska filosofen och teologen K E Løgstrup talar om att vi människor inte är goda för att vi vill det – utan för att vi inte kan något annat. Så ungefär känns det när jag går upp ur min säng, klär på mig och beställer en taxi. Funderar inte så mycket, har helt enkelt inget val. Alla de gånger vi säger “jag har inget val” är uttryck för en känsla, snarare än en faktisk verklighet för val har vi alltid. Men känslan säger att det inte går att välja något annat än en enda sak.

Men Anders vill inte längre. Han upprepar det gång på gång, i ett, i ett “Jag kan inte mer, jag orkar inte längre, nu får det vara nog”. Och det är inte svårt att begripa och ta in – när jag ser tillbaka på hur han haft det under sitt liv och den kamp hans liv ständigt är. Han har hunnit med flera självmordsförsök, bl a sådana som lett till svåra fysiska skador, åtskilliga operationer och långa sjukhusvistelser. Känslan att vara värdelös, så att man lika bra kan dö, är djupt rotad i honom.

Så när jag sitter i hans grisiga kök kan jag inte argumentera emot honom. Det skulle vara en skymf, en kränkning mot den våldsamma smärta han bär på som han uttrycker. Jag är tyst, snudd på förstenad av maktlösheten och förtvivlan som fyller köket. Får plötsligt störtnäsblod, som jag inte haft på många år, kanske är det kroppens reaktion på det som utspelas i köket. Att livet blöder, att livet rinner ut. Anders vill bara dö. Men han reagerar när han ser att jag blöder.

Jag har aldrig varit med om en sådan situation som timmarna i natten i Anders’ kök. Existensen ställd på sin spets. Människan totalt avskalad. Vad vi lärde oss på pastoralinstitutet är på en annan planet.

Det finns bara här och nu. Exakt denna sekund. Och nästa. Vad säger jag under dessa timmar? Minns knappt. Mest lyssnar jag bara. Tar in hans totala förtvivlan. Frågar om han pratat med Gud eftersom jag vet att han har en personlig gudsrelation. Ja det har han och Gud har sagt sig helt vara med på att Anders inte kan eller vill eller orkar längre. Att säga emot Anders är en omöjlighet. Att “inge hopp” skulle i denna situation vara tjusiga ord utan någon som helst verklighetsförankring. När han gång på gång på gång upprepar att han inte orkar leva längre hör jag mig själv vid ett tillfälle som ett 5-årigt barn säga “Jag vill inte att du ska dö”.

Efter några timmar ber Anders mig enträget lova en sak: att jag ska sätta ner hans urna i jorden. Utan någon ceremoni och utan några närvarande. Svarar att jag ska göra det, att katten får följa med, att han kommer att krafsa på graven. “Det gillar jag” säger Anders men ett uns av engagemang i rösten.

Fortsätter säga att jag kommer att sitta där med min katt och sjunga barnsånger och psalmer. “Det är bra, det är bra” säger Anders “och du lovar att du gör det?” Jag lovar. Känner att detta är livsviktigt för honom. Och tänker samtidigt: “Att gå hem till en som vill ta livet av sig och lova att man ska sätta ner hans urna, det lärde vi oss inte på Pius”. Men i ögonblicket där allt är avskalat vet jag att det är rätt.

Så småningom orkar jag inte längre, måste hem och sova. Vet inte om han kommer att överleva natten. Men jag kan inte göra mer. Beställer en taxi och håller om Anders. “Du vet vad du har lovat?” säger han. Vilket jag instämmer i.

Åker hem, sover så småningom, jobbig dag därpå med alla samtal, trötthet och att fundera över Anders. Natten därpå tar jag inte med min mobil till sovrummet, vet att nu måste jag sova. Viss kontakt via sms och telefon närmaste veckan, Anders är vresig, fräser mest och upprepar vad han sagt på natten. Sen hörs han inte av på ett tag, det visar sig att han lagt in sig för avgiftning.

Och sen tar han stegen tillbaka till livet och möjligheterna igen, starkare än någonsin tidigare. Livet slår ut i blom, nya möjligheter visar sig med tanke på hans framtid. Och han och jag bearbetar intensivt det som hänt. Och han själv jobbar vidare och livet fullkomligt strålar!

Några månader senare ringer han mig berusad, orkar inte komma på samtal, säger att nu orkar han inte mer.

Fotnot: Anders är ett fingerat namn och personen i denna berättelse har godkänt den.

När hoppet inte finns

1 kommentar på “När hoppet inte finns”