Hur gör jag för att komma ut? Frågan ställs i ett forum på internet, ett forum för troende hbtq-personer. Den rymmer så många andra frågor. Frågor ur hjärtats gömslen hos alla de hbtq-personer som under århundraden smugit längs väggarna i församlingen, i grunden samma frågor nu som då. Om jag är annorlunda, kommer du älska mig? Kan Guds kärlek omfatta mig, om jag erkänner för både mig själv och andra det jag ännu knappt vågar nudda vid i mitt inre?
Frågan rymmer en värld av lidande, en värld av rädslor. Den kan tolkas som ”Hur gör jag för att få min familj att förstå och respektera mig?” Hur gör jag för att de inte ska sluta älska mig, när jag inte längre orkar dölja vem jag är? Eller så är frågan mycket allvarligare än så. Den kan handla om risken för trakasserier, våld och hot, från de man borde känna sig tryggast med. Och i detta en vetskap om att ens församling kommer stå på förövarnas sida.
För andra är det kanske mer tilltron till den egna förmågan som sviktar. I en värld där alla antas vara heterosexuella cispersoner om inget annat sägs är det lätt att tveka på vägen även när man tagit några steg ut på den. När farthindren tornar upp sig i kilometerhöga berg av besvikna släktingar, förväntningar från ännu ovetande vänner, motargument från alla världens prussiluskor och hat från de mörkaste hålorna på internet, då är det frestande även för den starkaste att stanna och kanske vända om. Hur gör jag för att inte backa och dagtinga med mitt innersta, min identitet? Eller är det okey att göra det, en period eller alltid? Vad är priset, vill jag betala det?
Vägen ut är olika och alla har sin egen karta och reseberättelse. Det handlar om mod och kraft, om praktiska råd och vägledning. För en del är det en fråga om osäkerhet och funderingar. Behöver jag komma ut, mitt sätt att vara hbtq-person märks ju inte? Vad spelar det för roll om jag som bisexuell, som lever i en olikkönad relation, kommer ut? Eller om jag som alltid ses som cisperson berättar om min transidentitet? Vad gör det med mig? Vad gör det för andra? Vem blir jag då, i andras ögon? Och vilka blir de, i mina ögon?
Till slut står vi alla där, vi som kommer ut. Det är dags att säga något. Hur gör man för att hitta orden, när de normer man själv lärt in under ett helt liv fyller rummet och konsumerar allt syre? Och hur gör man för att fortsätta upprepa denna handling resten av sitt liv? Vågar man ta första steget när man inser att det oundvikligen leder till att man ständigt kommer tvingas välja mellan att komma ut eller avstå, i dussintals vardagssituationer varje vecka i en till synes oändlig tidsrymd? Vem ska man prata med, när alla kloka människor man känner inte är så kloka just när det gäller hbtq-frågor? Hur gör man för att hitta orken och modet att börja gå? Hur gör man för att orientera sig vidare framåt, hur gör man för att hitta hela vägen ut?
Jag tror inte det finns något svar som fungerar för alla. Men jag tror att vi alla är skyldiga att sträcka ut en hand och säga att;
– Du är älskad! Precis som du är, är du skapad av Gud! Du är sedd och innerligt älskad, precis som den du är!
Och jag tror att Gud ständigt väntar på samtalet från den som tvekar inför att komma ut, väntar på frågan. -Vem är jag? Vart går jag nu? Och svaret är detsamma, genom alla tider;
– Bli hel, bli sann. Var den du är ämnad att vara, inifrån och ut. Gå i frid, i Guds kärlek, och tjäna henom med glädje.
Lukas, du skriver ”– Du är älskad! Precis som du är, är du skapad av Gud! Du är sedd och innerligt älskad, precis som den du är!”
Var är egentligen innebörden av det? Man kan ju tycka så – men är det något som Bibeln och den kristna traditionen lär?
Jag tänker på kött och ande, inre och yttre människan, omvändelsen från synden etc etc. Dvs., ständiga uppmaningar att vända ifrån det liv vi lever på många vis. Hur får du ihop det i så fall men att vi är älskade precis som vi är?
Vidare skriver du ”tjäna henom”. Jesus pratar om sin FADER i himlen, Jesus är man, manligt och kvinnligt syftar på relationen mellan Fadern och församlingen etc., etc. Hur får du ihop det med att skriva henom?
/Olle
Lukas – jag vill bara förtydliga min kommentar. Min fråga gäller alltså inte Guds kärlek till oss (vi är älskade som vi är) utan vårt kärleksfull gensvar. Vad blir vårt gensvar på den oändliga kärleken?
/Olle
Tack för dina tankar Olle!
Jag ska försöka förklara hur jag tänker.
Det sista först, könet på Gud.
Att Gud inte har ett biologiskt kön hoppas jag vi kan enas om. Det går inte att betrakta Jesus yttre attribut för att besvara frågan vem Gud är. Att Jesus var en medelålders man med ett utseende typiskt för Galileen innebär inte att Gud har penis eller brun hy. Eftersom hen inte är människa.
De andra aspekterna av kön är inte heller applicerbara på Gud. Gud har givetvis inget juridiskt kön.
Likaså är tanken att Gud skulle ha en könsidentitet märklig för mig. Lika märkligt som om hen skulle ha en etnisk identitet eller sexuell identitet. Frågan är väl om Gud alls kan sägas ha en identitet. Gud ÄR, finns det alls utrymme för mänskliga identitetsskapanden?
Slutligen, det sociala könet är något som bara är relevant för människor, det uppstår i den mänskliga kontexten. Vi tycks ha ett behov av att kategorisera andra människor utifrån kön, såpass att vi ibland kategoriserar fel eller överdriver kategoriernas betydelse.
Ibland har vi behov av att kategorisera Gud på det sättet också, det är det som syns när vi benämner Gud som Fader eller Han. Eller på senare tid, Moder och Hon. Det är upp till var och en hur den tänker sig Gud, i den privata Gudsupplevelsen. Det som hjälper en att skapa kontakt är förmodligen bara bra, oavsett hur man tänker kring Gud och kön, tänker jag.
Själv har jag inget behov av att kategorisera Gud utifrån kön. Och använder därför ett könsneutralt pronomen, för att inte i onödan köna den Gud som inget kön har.
Det kärleksfulla gensvaret då?
Kanske missuppfattar jag dig nu Olle, men jag uppfattar att du tänker på den vanliga idén att samkönat sex skulle vara synd. Och huruvida man som kristen och homosexuell bör undvika att leva i ett samkönat förhållande och/eller ha samkönat sex. Det är utifrån detta jag svarar på din fråga om det kärleksfulla gensvaret.
För mig är synd handlingar som skiljer oss från Gud, det vill säga handlingar som skadar oss själva, våra medmänniskor eller vår relation med Gud.
Eftersom jag inte kan se hur ömhet, beröring och sexuell samvaro som härrör ur kärlek mellan två människor av samma kön skulle vara skadligt på det sättet, när motsvarande handling mellan två människor av olika kön inte anses det, så betraktar jag inte samkönat sex som synd.
Människans uppfinningsrikedom när det gäller kapitlet ”syndig sexualitet” är tillräckligt stor ändå, och skapar tillräckligt med verkligt lidande , utan att vi ska komplettera med sexualitet vars enda ”fel” består av att föremålet för åtrån råkade ha samma kön som en själv.
För mig blir alltså gensvaret att Guds oändliga kärlek kan vi visserligen omöjligt besvara, vi kan bara ta emot den. Men vi bör se att vi verkligen är älskade, och berätta för andra att de också är det.
I den berättelsen ingår att förklara att
att egenskaper vi inte kan styra över, egenskaper som aldrig skadar någon, oavsett om det är sexuell läggning, könsidentitet eller hudfärg, det är inget att skämmas över.
Detta att vi är skapade olika ingår i planen. Det är inte ett fel, det är en finess.
Hej Lukas och tack för att du tar dig tid att svara.
Två saker först. Låt oss begränsa oss till frågan om Guds kön och lämna frågan om synd. Jag kan nämligen bara hålla en tanke i huvudet samtidigt. Låt oss också gå bort från det du lyfter upp om våra eventuella behov – mitt eventuella behov av att köna och ditt behov av att avköna – för att istället gå in på frågan hur Gud själv presenterar sig! Dvs., inte utgå från våra behov av att kategorisera eller inte kategorisera Gud utan av hur Gud SJÄLV väljer att presentera sig. Där verkar vi ha radikalt olika syn!
Under konciliet i Kalcedon fastslogs den tro som trotts sedan lärljungarna om att Jesus är sann människa av samma väsen som oss och sann Gud av samma väsen som Fadern. Två naturer förenade i en person utan sammanblandning, åtskillnad eller förändring. Och Gud kan då ses som tre personer förenade i en natur.
Mina tankar kring detta är att Gud inte är ett objekt i världen så som en opersonlig kraft eller yogalära utan att tillvarons grund utgörs av ett subjekt! JAG ÄR är ett subjekt och inte något identitetslöst objekt, som jag förstår att du ser det som. Om Gud är ett subjekt så har Han inträtt i världen med en intention under en viss tidpunkt, som en viss etnicitet och ett visst kön!
Jesus var jude och av judarna kommer frälsningen samt att de skall tjäna som präster i Guds rike. Jesus var man och valde att bli född av jungfrun Maria, genom hennes ja till Honom. Eva sa nej och Maria sa ja och hennes ja utgör grunden i kyrkan. Vidare har detta ontologiska subjekt valt att skapa människan till man och kvinna. Jesus talar om sin himmelske Fader. Och som Paulus uttrycker det så syftar äktenskapet mellan man och kvinna på relationen mellan Kristus och församlingen, då de skall bli en kropp. Könet är inget obetydligt i Bibeln.
Om Jesus som sann människa lär oss be till vår himmelska Fader. Hur kan vi då göra Gud könlös? Gud är transcendent så jag tro givetvis inte att Gud är biologiskt man. Men jag tror inte heller att vi människor ska eller kan anta ett gudsperspektiv på tillvaron och göra om, utifrån våra premisser om att dekonstruera kön och tänka i strukturer, patriarkala mönster etc., till hur vi vill ha det.
Om Jesus lär oss be till vår Fader så syftar det till något som handlar om vår relation till Honom. Konstruerar vi bort det så gör vi väl våld på något i Guds egen uppenbarelse?!
När jag tror att vi inte kan säga hen om Gud så beror det inte på våra behov utan på hur Gud själv talar om sig själv och presenterar sig för oss människor. Om Gud valt att komma som manlig jude för två tusen år sig så tror jag det också har en mening och betydelse. Om Jesus lär oss be till vår himmelske Fader så tror jag det ligger en innebörd i det.
I vår mänsklighet kan vi kanske inte förstå det, men kommer kanske att göra det. Och jag vet inte vilken den meningen är men väljer inte att reducera bort den för det.
Det är därför jag blir så frågande när jag uppfattar att du inte ser Jesus som en människa, som du skriver. Vad händer då med Jesus kroppsliga död på korset och hans frälsningsgärning? Eller att Guds existens här på jorden inte skulle gestalta något med sin kroppslighet samt tids- och rums existens?
Vi kanske inte kan säga något om Gud egentligen, men Jesus har visat oss vissa saker vi kan säga, bland annat: Fader!
Allt gott i allt Lukas!
/Olle