Trötthetens slöja har lagt sig över ”hälsa med handen på hjärtat”, ”minister går på middag utan att kolla vilka som är inbjudna” och över alla märkliga slutsatser av dessa beteenden som dragits i media. Man orkar inte vara upprörd länge. Snart är det andra rubriker att kommentera.
Det är en naturlig följd av det tempo vi lever med 2016, med nyheter på nätet och sociala media som motorer. Men snabbheten har sitt pris. Vad händer med att ta ansvar för det man har sagt och formulerat i smarta rader på nätet? Och framför allt, vad händer med politikers och andra beslutsfattares skyldighet att stå till svars efteråt? Om ingen följer upp med kritiskt granskande och ingen orkar följa besvärliga politiska ställningstaganden under en längre tid, kan resultatet bli uppgivenhet och otrygghet.
I förrgår när Mursad skulle åka till jobbet i Borlänge var rutorna på hans bil krossade. Han är muslim och politiskt aktiv i kommunpolitiken som miljöpartist. Det var ingen slump att det var hans bil någon gav sig på. Var det en uppföljning av förra veckans fixering på muslimer aktiva i politiken?
För en månad sedan satt jag i ett politiskt möte där vi planerade att i Avesta inbjuda intresserade som vill lära sig hur man kan jobba politiskt för att påverka i samhället. Förslaget kom faktiskt från en muslim och vi talade om att prioritera rekrytering av deltagare bland invandrare.
Men hur ska fler muslimer nu våga ge sig in i politiken? De har sett lysande exempel på hur det går om man inte följer det traditionella svenska beteendemönstret.
De har sett att Mehmet Kaplan, uppvuxen i Sverige och med en lång lista av goda meriter inom folkrörelsearbete, inte fick göra ett misstag utan att petas. Och de har fått kännedom om hur småskuret och trångsynt det är i det svenska folkhemmet. Jag blir chockad och skrämd av att vi har en statsminister som basunerar ut att ”så här hälsar vi i Sverige”. Hur ska det då kännas för dem som har sett andra hälsningsmönster i sin närmiljö ända från barndomen.
Jag är fullt medveten om – efter ingående samtal med vänner och släktingar – att många öppna och i övrigt fritänkande personer inte kan tänka sig just detta, att man inte tar dem i hand. Gäller förstås både kvinnor och män (jag känner många fler kvinnor som inte tar en man i handen än tvärtom).
Då spelar det ingen roll att man, som Yasri Khan, har jobbat för fred och rättvisa bland annat med syfte att få unga muslimer att välja ickevåld istället för extrema våldsrörelser. Må vara att miljöpartiet inte kunde stå för hans fortsatta kandidatur, men vad ger Sveriges statsminister rätten att utnämna honom till ”byfåne” och utse handhälsning till den enda accepterade hälsningen i Sverige?
Känner att jag har svårt att släppa en annan tanke som väcktes under ett TV-program där unga kvinnor försökte få män att respektera att de inte ville att någon tafsade på dem. Efter ett långt liv i politiska kretsar med deltagande i diverse kongressfester och kursavslutningar med vin och dans, finns ett dimmigt minne av att det faktiskt finns en hel del manliga aktiva politiker som tafsar på kvinnor utan att kvinnorna önskar det. Särskilt på unga kvinnor.
Om man vill slippa tafsandet torde det vara optimalt att umgås med en man som utifrån sin religiösa övertygelse anser att man inte över huvud taget ska beröra kvinnor utanför familjen. Inte ens med en handhälsning (tyvärr!) Borde Yasri Khan få pluspoäng för det?
Och det finns protester mot statsministerns linje. En kvinna på en socialdemokratisk årskongress berättade för mig i förra veckan att hon hade bestämt sig för att protestera mot trångsynthet i frågan genom att inte ta någon i hand på ett helt år. Varken kvinnor eller män.
