Som kommunikatör i Svenska kyrkan behöver jag finna vägar och fördjupning i språket för att lyfta det vi samlas kring på ett relevant sätt. Högmässan, navet och ingången till mycket av det vi gör, behöver förstås och kommuniceras för att få fler besökare. Kyrkan och högmässan är ju till för människorna, inte tvärtom, och det behöver vi tydliggöra. Men trots allt bra vi gör tappar vi medlemmar. Trots att vi inte gör skillnad på människor, trots att vi delar gemenskapen, stöttar och vägleder, ser barnen och fikar tillsammans. Trots att vi möts, möter och berör.

Jag har inte varit någon flitig besökare till den traditionella högmässan och känner att jag behöver lite mer på fötterna, lite mer praktisk erfarenhet. Jag söker en fredag i predikoturerna och finner en ”sammanlyst” mässa, kanske lite fler besökare, tänker jag. Uppstart och allt.

En kyrkvärdsherre välkomnar vid ingången och räcker över psalmbok och agenda. Jag finner en plats på en bänkrad i den halvtomma kyrkan. Alla ser svenska ut, de flesta är äldre, några i min ålder samt en och annan konfirmand. Agendan blir min trygghet inför de närmaste 80 minuterna i detta obekanta men vackra rum. Bakom mig sitter en dam i 80-års åldern som rör vid min axel. ”Jag går här varje söndag” säger hon med ett leende. ”Jag förstår…och vilken fin kyrka…jag har aldrig varit här förut” ler jag tillbaka, fingrandes på agendan.

Ljusbäraren och korsbäraren, prästerna och diakonerna, textläsarna och kyrkvärdar skrider in i procession till orgelmusiken. Konfirmander och gamla i en fin blandning tar plats innan musiken tystnar. Vi välkomnas. Vi läser bönen i agendan. Plötsligt knackar damen bakom mig på axeln igen. Bredvid henne har det satt sig en färgad kvinna som, liksom jag, verkar främmande och ny i sammanhanget.

”Raring, skulle du kunna låna ut din agenda? Flickan här fick ingen, de tog slut” Jag räcker över mina blad till kvinnan som tackar tyst. Slut…hur kan de vara det? Och varför ger hon inte bort sin egen agenda? Hon kan ju allt det här! Nu är det kört, jag är vilse.

Sluter ögonen och bestämmer mig fort för att denna stund får ägnas åt meditation och bön. Prästen läser. Församlingen svarar. Vi står upp. Sätter oss ner. Jag följer rörelser och lyssnar. Herre förbarma dig. Stå upp. Sitt ner.  Oj, nu är det psalmboken. Bläddrar för att hitta rätt. Sitt, nej stå. Textläsning. Ett djupt andetag. Ber. ”Gud, jag hänger inte med. Ge mig sinnesro, närvaro, ge mig vägledning till din frid i denna stund…amen”.

Den kvinnliga prästen i 35-års ålder börjar sin predikan om att inkludera, alla är välkomna, att vi inte gör skillnad på människor, oavsett kön eller nationalitet. Ingen är exkluderad. Det slår mig plötsligt att hon är den enda 35-åringen i lokalen…Sneglar på den färgade kvinnan som har blicken fast i agendan. En otroligt fin predikan. ”Tack Gud! Hon är bra…amen.”

Trosbekännelse. Jag kan den inte! Bläddrar febrilt i psalmboken…sista sidan! Men jag får inte fram orden, inte högt…förstår inte vad det står… ”Gud, har den med dig att göra? Och i sånt fall hur? Min trosbekännelse låter inte så, det vet du ju. Och du vet ju att jag tror, ja mer än så, jag lever av din närvaro. Du blåser livet i mig, håller mig i handen, lyfter mig, slipar ner mig, gör mig mjuk, gör mig skör, öppnar hjärtat. Och snart är jag 50 och jag vill inte ljuga, det får vara slut med det. Ska jag mima…?…amen”.

Nu är det nattvard, äntligen. Jag har delat ut den många gånger i en annan kyrka utan agenda. Det är mäktigt att få se så många människor i ögonen och mötas i dessa sköra sekunder. Jag knäböjer vid altaret och tårarna tränger sig på. ”Gud, vad gör jag för fel? Jag känner mig inte inkluderad, inte utan agenda. Bara fel och klumpig. Ge mig styrka att känna stillhet…Amen”.  Sitter kvar länge vid altaret innan jag går tillbaka med randiga kinder. Alla tittar. Känns det som.

När mässan är slut tar jag mig ut på något vis, mellan gamla och konfirmander. Ser den färgade kvinnan försvinna bland träden på kyrkogården.

Var är alla andra…alla andra mitt i livet? Glada och ledsna, starka och sköra, hela och trasiga människor som också tror? Medlemmarna? Hur jag ska kommunicera och motivera relevans…med eller utan agenda? Är högmässan till för mig eller är jag till för högmässan? Kommer jag alls att någonsin komma tillbaka?