Det är precis som idag en råkall aprilkväll. Hotell Kungshamn har denna afton två nattgäster. Salomon Katzenstein och jag. Det är så mycket off-season det kan vara. På andra sidan bron ruvar Smögen i väntan på sommarinvasionen.
En gång om året kommer Salomon hit från Antwerpen. Då tillverkar nämligen Abbas konservfabrik en riktig lyxprodukt – kosher matjessill för judar i New York. Och det är just därför vi ska ses eftersom jag ska göra ett reportage för Gomorron Sverige i SVT – och ett filmteam ska komma till direkt till fabriken.
Men det är inte alls om sillens väg till burken jag ska berätta utan om ett minne som fortfarande sitter glasklart i mitt minne fastän det är 20 år sedan jag gjorde reportaget.
Salomon och jag hade inte setts, men beslutat att ses i gryningen, direkt efter hans morgonbön. Det blir ingen bra start. Jag sträcker fram handen för att hälsa när vi ses i korridoren och han utbrister ”Nej, nej, nej!” och håller förfärat upp händerna.
Det har som sagt gått 20 år sen denna händelse, men den sitter. Känslan av genans, att ha gjort bort mig, att jag borde ha vetat att ortodoxa rabbiner naturligtvis inte hälsar i handen på kvinnor. Skammen att ha försatt honom i en ytterst obekväm situation. Jag som dessutom har rätt bra koll på vad som är kosher och halal!
Det är alltså mitt fel det hela. Jag tar det på mig. Detta att jag är kvinna och att ta mig i handen kan kännas helt fel, rentav orent.
Ni hör ju hur det ekar av heta diskussionen i veckan som slutade med att Yasri Khan saga i politiken blev all. Och i facebookflödena rullar det runt åsikter som alla kan sammanfattas med ”det finns ju sånt som är värre”.
Och det gör det ju. Det gör det alltid när det kommer till frågor om jämställdhet och när den ska omsättas i praktiker. Jag har därför sympati för Stefan Löfvéns hållning att så länge en behandlar (och hälsar på) kvinnor och män på samma sätt är det oproblematiskt. Vare sig det inbegriper kroppskontakt eller ej. Vi brukar kalla det likabehandling.
Ett annat exempel ur min egen erfarenhet ligger en bit ifrån handskakning, men bär samma problematik. Det har hänt mig ett antal gånger att brudpar som velat ha mig som vigselförrättare har önskat att brudens far skall överlämna henne till blivande maken i kyrkan. För att det är sååå fint!
Jag har alltid försökt resonera mig ut ur denna feodala, patriarkala önskan. Bröllopet blir ju då en transaktion där en husfar gör upp med en annan om ett ”brudköp”. Denna överlämning från en man till en annan man sker dessutom inför allas ögon som en viktig del av vigseln. Självklart är det Hollywoods fel att detta framställs som helt oproblematiskt.
Jag brukar föreslå, om paret vidhåller sin önskan, att brudens båda föräldrar gärna föra henne till altaret. En på var sida kan hålla henne under armarna!
Det funkar ibland. En gång bytte paret vigselförrättare istället.
Det är inte så lätt med likabehandling när det ska omsättas i praktik och levas.
