Mörkar medierna invandrarproblemen? Göder medierna rasismen? Det enda som är riktigt klart är väl att medierna verkar ha väldigt stor makt – eller vara väldigt bra att skylla på.
Gillar jag folk? Ibland, ibland inte. Framför tevenyheterna tycker jag ofta de flesta är idioter. Surfar jag sedan lite bland nätnyheter och kommentarsfält är jag snart fullfjädrad misantrop.
Men. Den sidan i mig får ofta på käften i den verkliga verkligheten. I små- eller storprat med människor, öga mot öga.
Jag tänker på det här när jag följer debatten om Björn af Kleens reportage om sverigedemokratiska inbrytningar på Östermalm (Dagens Nyheter, 19 mars). Vissa förvånas – ”va, finns det rasism i överklassen?” – medan andra förtretas: af Kleen har sparkat på stackars Östermalm – ”kolla Södermalm i stället, där de riktiga makthavarna bor – journalisterna”.
När af Kleen intervjuar paret Adelsohn Liljeroth handlar det mycket om mediernas makt. Lena läser rasistsajten Avpixlat – det har hon fått mycket spö för, så jag vill bara säga att det gör jag också, ibland. För att se hur rasistiska lögnmedier propagerar. ”För att det är intressant att läsa hur de skriver när det har varit något våldsdåd”, säger ex-ministern.
Kanske menar vi ungefär samma sak. Men när jag sedan försöker följa hennes och maken Ulfs resonemang om invandrare, medier och rädsla blir det något av en utmaning.
De säger: Folk är rädda för invandrare för att vänsterjournaliststyrda medier inte berättar tillräckligt mycket om hur problematiska invandrarna är – därför måste folk söka sig till rasistsajter. För att läsa om de farliga invandrarna.
Är det bara i mitt huvud det går runt, eller var det där ett cirkelresonemang designat för att bekräfta Deras Farlighet?
Exministerparet har vänner som är rädda. För vad? ”Det kan du ju nästan gissa dig till”, säger Ulf. ”Det kan du väl föreställa dig själv”, säger Lena, och så refererar de till Köln och ”testosteronstinna unga män med relativt annorlunda kvinnosyn”.
Okej. Här är utmaningen: få ”medierna skönmålar invandringen” att gå ihop med ”jag har läst att invandrarna är farliga”. Den enda linjen i det här är: man kan skylla på medierna.
Jag är journalist, en av de många som automatiskt tycker att det är helt absurt när man säger att jag är makthavare. Det är väl ett försvar – men också för att jag vet att den makten i så fall ges mig av läsaren, lyssnaren, tittaren.
Det är klart att medierna aldrig ger hela sanningen – men vem har någonsin lovat det? Lite beter vi oss som medieknarkare: vi har förväxlat medierna med Gud, vi tillber och hatar vår drog, ibland skyller vi på den.
Så kan det vara på Östermalm och i Sveg. Och överallt kan man fälla igen datorn, gå ut, möta en människa, föra ett samtal. Och lära sig något annat.
Nej, jag är inte optimist. Jag är den som svär över en fallen värld på väg mot undergången – och så krockar jag med den verkliga verkligheten, och den korrigerar mig. Litegrann.
David Berjlund
David Berglund:
”Det är klart att medierna aldrig ger hela sanningen – men vem har någonsin lovat det?”
Men då är det ju i alla fall klart bekräftat hur Dagens Seglora ser på sitt ”journalistiska” uppdrag: -”Halvsanningarna ska göra er fria”, typ.
Annars heter det väl i alla fall att public service ska vara saklig och opartisk, eller hur? Det är ju det som sägs vara dess värde och det är det som vi uppmanas att betala för, men:
…”Enligt undersökningen röstade 52 procent av alla journalister som jobbar på Sveriges Television på Miljöpartiet. Hos Sveriges Radio uppgav 54 procent av journalisterna att de tycker att Miljöpartiet är det bästa partiet. Inom public service-sfären sympatiserar över 80 procent av journalisterna med de rödgröna partierna. Motsvarande andel i storstadsmorgontidningarna är drygt 60 procent.”
http://www.svt.se/opinion/svt-och-sr-dags-att-erkanna-era-partisympatier
Men det är klart, så länge diskrepansen i representativitet (detta så omhuldade värde när det handlar om kön och hudfärg) slår åt ”rätt” håll, när det gäller åsikter och ideologisk hemvist, då kan man ju alltid dra till med en fras som: ”vem har någonsin lovat det [hela sanningen]?”
Hej John.
Du läser mig inte så lite snett om du menar att jag förespråkar halvsanningar. Precis tvärtom ju: jag påpekar det (i mina ögon) självklara att inga människor, inte ens journalister, står helt fria från påverkan, förutfattade meningar, tidsbegränsning i sina jobb, förväntan från redaktörer och en massa annat – som gör att det aldrig blir riktigt hela sanningen i den text som trycks eller det inslag som sänds.
Alltså kan inte läsaren förhålla sig bokstavstroende till texterna, inte de i tidningarna heller.
Det var min poäng. Och att den dystra verklighet som möter oss i medier av olika slag inte är hela sanningen. Livet är bättre IRL.
Det där var bra skrivet, David! ”Medieknarkare” är vad vi är.
Det går bra att fälla ihop datorn och käka middag med olika typer istället, alltifrån Lena och Ulf till Mehmet och Yasri. Även om man blir petad från nån lista för ”Liberalerna” för bordssällskapets skull.