Man glider bland tevekanalerna, får in barnkanalen Nickelodeon och irriterar sig på en usel produktion. Osynkade, dubbade röster. Och sedan upptäcker man vilka som låter hur och säger vad: pojkarna är tuffa och tjejerna gulliga – och skräckslagna inför en spindel i rummet. Mannen är musklig och basröstad, någon att hålla i när spindlarna anfaller. Han plockar upp och bär ut djuret, fast – pålagda skratt! – blir på vägen ut nedslagen av en kvinna, på hispig jakt efter åttafotingen.

Det här var ju bara en scen. Fast i sån här teve finns inga undantag: mallen är formen.

Okej, det där diskuterar vi ju: mönstren av begränsande normer, genusfördomar och normer, ordval och rollval. Men under tiden badar barnen i Nickelodeonkultur.

Det känns som att vi missar något.
Jag läser en text på Dagens Arena: Henrik Arnstad tittar på 1980-talets politik utifrån serien Ratte – det stör mig inte, även om jag minns serien som medioker. Men sedan sneddar han över 1980-talets mediepolitiska diskussion, nämner det socialdemokratiska kvinnoförbundets förslag om att förbjuda privata parabolantenner och förklarar det som ett exempel på en nationalistisk diskurs.

Så kanske det var, lite ”vi är bäst, utlandet är farligt”, men jag hajar till: det är något som saknas. Historieskrivningen har ett hål. För vänsterdiskussionen om medie- och kulturpolitik – då, för 30 år sedan – utgick från en analys av kommersialismen. Av hur den profitdrivna kulturen gör varor, så billiga och vinstgivande som möjligt, av det som är våra behov och längtan. Av vår kultur och våra liv. Marknadslogiken tränger ut kultur utan finansiella muskler, tänkte man.

En fråga om makt, alltså.
En del av det där var så grått. Man missade behovet av mångfald, och glittret vi vill ha. Det är klart att kommersiellt inte alltid är ont och utslätande, och parabolförbud … well, det låter närapå lika omöjligt som förbud mot reklamteve idag.

Men idag tänker jag att vi är lite som killen i den där historien, han som letar sin borttappade nyckel under gatlyktan, i stället för i mörkret där han tappade den. Att det tjänas grova pengar på att pumpa ut skit i alla möjliga kanaler? Nä, det är för krångligt, för svårangripbart, det sker i mörklagda områden. Så vi torkar upp skiten i stället: koncentrerar oss på symptomen, hyfsar språket, uppfostrar varann, idkar moralisk upprustning. Och börjar så smått tro att allt sitter i språket och att normerna beror på sig själva.

Exit för politiken. Och här står jag och saknar sossekvinnorna. Det trodde jag aldrig att jag skulle skriva.