Vi är inne i adventstiden. För många år sedan var jag med på en gudstjänst den 1 advent där kyrkoherden steg upp i den guldbelamrade predikstolen och ropade ut med hög röst: Jesus var ödmjuk, han kom ridande på en åsna och ett föl, ett lastdjurs föl. Han proklamerade åtskilliga kristna dogmer. Detta är inte den enda predikan jag hört av liknande karaktär. Proklamationer från predikstolar från präster som älskar att höra sin egen röst och att synas i sammanhang då kyrkorna fylls.

Var är det lågmälda, var är tilltalet, var är beröringen med oss människor och våra livsfrågor? Var är Jesus och allt han ville förmedla?

Jag tänker ofta att Jesus ville visa oss människor hur vi skulle kunna leva tillsammans. Han proklamerade inte, snarare suckade han över fariséerna som tolkade lagen och religionen på sitt maktfullkomliga sätt. Kärleken till människor går i första hand, före regler och förordningar.

Många Jesusord handlar om vårt sätt att leva. Som att “tvätta varandras fötter” (Joh 13:1-17). Att utanför strålkastarljuset hjälpa varandra med tunga och mödosamma sysslor – med ömhet och respekt. Mycket i kristendomen handlar för mig om det sant mänskliga. Bland det viktigaste Jesus förmedlade, och som ofta framhålls, är den Gyllene regeln: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem (Matt 7:12). Begripligt för både barn och vuxna – för alla människor.

Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig (Matt 25:40). Det avgörande är hur vi handlar mot våra medmänniskor, inte att vi går i kyrkan, ber och lovsjunger Gud. Detta konkretiseras när Jesus säger: Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig (Matt 25: 35-36).

Varför handlar inte merparten av predikningar om hur Jesus vill påminna oss om detta att fullt ut vara människa och leva tillsammans med våra medmänniskor? Varför är det inte ett tilltal, det som berör på djupet, det som riktas lika mycket till predikanten själv som till de som kommit till kyrkan?

Finns det en artskillnad mellan det kristna och det djupt mänskliga? Ibland får jag den frågan och ibland förefaller det som om människor förväntar sig att det ska finnas en gräns. Jag kan inte begripa hur den gränsen skulle se ut. Vid ett seminarium i Uppsala våren 2008, då fd ärkebiskopen KG Hammar talade om gudsbilder i vår tid, ställde jag frågan om det är vattentäta skott mellan kristendomen och humanismen. Hammar svarade med att hänvisa till religionsforskaren Carl Braathens formulering:

”The uniqueness of Jesus Christ is his universality.”