I stora delar av den allmänna debatten betraktas det som självklart att alla ska arbeta. Så självklart att frågan om varför alla ska arbeta lätt glöms bort. I grunden finns en tanke om att arbetet behövs för att samhället ska fungera. Att människors bidrag genom lönearbete är det enda som skapar en positiv rörelse framåt i samhället. Utifrån det perspektivet skapas jobb för att människor behöver jobb, inte för att en uppgift behöver göras och att en arbetsgivare är beredd att betala för detta.
Samtidigt behöver mindre och mindre arbete utföras. Antalet sysselsatta inom jordbruket var till exempel fyra gånger så högt 1950 som 2010. Spannmålsskördarna per hektar har samtidigt tredubblats. Det är en utveckling där färre behöver arbeta för att fler ska få mat.
Stiftelsen för strategisk forskning släppte i våras en rapport där de menar att 53 procent av jobben i Sverige idag inte kommer att behövas om 20 år. Datorer och robotar kommer att kunna sköta uppgifterna billigare och bättre. Det får mig att undra hur all frigjord tid ska förvaltas.
När industriproduktionen under 1960-1980 började försvinna till låglöneländer skulle de arbetslösa hitta nya jobb. När det blir svårare att hitta jobb och samhället inte erbjuder några alternativa sätt att försörja sig, skapas en allt mer otrygg situation för den som inte kan hävda sig på arbetsmarknaden. Borgerliga debattörer som Göteborgspostens ledarskribent Alice Teodorescu argumenterar för att fler enkla jobb behöver skapas för dem som inte fått in en ”fot på arbetsmarknaden”.
I all välmening argumenterar dessa debattörer för att symptomen ska behandlas, inte orsaken. Jag frågar mig varför arbetsgivaren ska betala någon för att göra någonting som inte behöver göras? Om arbetsgivaren har ett behov av att få någonting gjort, varför ska hen då inte behöva betala ett rätt och skäligt pris för att jobbet ska göras?
Det är bra om anställda ersätts av maskiner om de anställda får mera fritid, utan att för den delen behöva hamna utan försörjning. Ett sånt system skulle naturligtvis inte fungera om vi som fortfarande jobbar missunnar de arbetslösa deras fritid. När allt mer jobb görs av maskiner kommer en samhällsomställning att ske, till och med om Teodorescu lyckas hitta nya jobb åt 53 procent av Sveriges befolkning. Kanske är svaret mycket enklare än så, är det så farligt att några har mycket fritid om vi som fortfarande jobbar trivs med våra jobb. Måste den som jobbar i så fall ha det så mycket fetare än den som är arbetslös? ”Se på ängens liljor hur de växer” predikade Jesus angående arbetslinjen.
Jonathan Wiksten,
”Fri tid” står naturligtvis i relation till ”ofri tid” eller tid i våra liv som någon annan betalar för att vi skall ägna åt dem eller vad de vill uppnå. Att vara arbetslös eller sjukskriven länge är dock en stressande situation för de flesta, som med tiden medför en usel ekonomi, och som antagligen inte alls upplevs som ”fri” tid. Den som har ett arbete och är avundsjuk på den situationen kan ju bara säga upp sig och testa hur det är… Inte många gör det, eftersom arbetslöshet och den ”fritid” denna innebär, fruktas av de flesta som har ett arbete.
Vi som inte har arbete och/eller är sjukskrivna sedan länge, har väl i allmänhet varken ekonomi eller något sammanhang där vi kan göra något fantastiskt av vår ”fria” tid. Det är faktiskt inte heller så tillfredsställande att veta att man ligger andra till last och är beroende av deras välvilja för sin för försörjning, även om denna ”välvilja” går via skattesystemet och staten. För den som är arbetslös är man ju dessutom ålagd att på ett tämligen meningslöst sätt söka arbeten, som man inte har en chans i världen att få (för att kvalificera för sin arbetslöshetsersättning), och dessutom gå på olika förnedrande ”attityd-förändrande” kurser, som vill göra arbetslöshet till ett individuellt problem, snarare än samhälleligt.
Jag skulle i vilket fall gärna komma in i ett sammanhang, där jag kunde bidra efter min förmåga, få ett sammanhang och förbättra min ekonomi. Hur många små arbetsprövningar och ”praktiker” har inte jag gått igenom, trots att jag har en magisterexamen i mitt cv? Fysiska och andra begränsningar står i vägen för mig, för att kunna fungera i ett arbete som ligger i nivå med den utbildning jag har. Om tillgången på enklare arbeten var större skulle jag kanske få en möjlighet till det ovanstående, men under nuvarande omständigheter vet jag inte om det skulle löna sig för mig, eftersom jag en tid hade en hyfsad lön, som mina ersättningar grundar sig på. Jag ber inte om lägre ersättningar för sådana som mig, men artikelförfattaren här verkar underskatta behovet av att få delta i ett sammanhang, att känna att man ”är med”, att man i någon mån försörjer sig själv och har möjlighet att påverka sina inkomster.
Det torde också vara en önskedröm att tro att de som arbetar inte skulle reagera på att andra bara kan ”glida omkring” utan att behöva göra något. Om maskiner ger en del människor ”fritid”, varför skulle de arbetande inte också vilja ha tillgång den sådan maskinproducerad ”fritid”? Talet om ”bidragsberoende” avslöjar väl att det är vad som sker redan nu, i det att det som på ett sätt är ett neutralt konstaterande ”de är beroende av bidrag för sin försörjning”, också är laddat med associationer till sjukdomsdiagnoser som ”alkoholberoende” och ”narkotikaberoende”?
På det hela taget undrar jag om inte denna artikel är ett försök att försöka hantera en egen privilegierad situation, där man faktiskt får vara med och påverka och har betalt för det, men där man samtidigt känner vagt dåligt samvete för att alla inte får vara med om det. Att då skriva om långvarig arbetslöshet, som att det är någonting positivt, kan väl bara den göra som inte har upplevt den?
(Jag vet ju inte hur skribentens personliga situation är, men jag argumenterar i första hand mot resonemanget snarare än personen, i denna sak).
Alltså, att maskiner tar över människors farliga och tunga arbeten är väl i sig positivt (för att det frigör resurser till arbete på andra nivåer), men när detta blir ett argument för att utestänga människor från en känsla av tillfredsställelse över att kunna försörja sig själva, och en känsla av inflytande både i samhället och över sin egen ekonomi, underskattar man då inte själv människors behov, inte bara av pengar, utan också av att få delta och ”på riktigt” driva samhället framåt?
Så länge det heter arbetsgivare, istället för arbetsköpare, kommer väl lönearbetet att vara normen och det eftersträvansvärda, tänker jag.