Det blåser reaktionära vindar i dagens Europa och inte sällan bärs de fram av kristna företrädare. Det är paradoxalt för å ena sidan ser vi ett oerhört starkt humanistiskt engagemang för flyktingar runtom i kyrkorna, å andra sidan eldar präster på den nationalistiska vurm vi just nu upplever politiskt runtom i Europa.
Högernationalismen ser många fiender, konstaterade människorättsorganisationen Kvinna till Kvinna i en rapport för ett tag sedan. Fienden kan vara muslimen, juden, den homosexuella, feministen eller socialisten. Våldsaktioner mot exempelvis hbtq-personer och feminister på Balkan eller i Ungern genomförs av fascister, företrädesvis unga män, som i varierande grad får stöd från konservativa partier och kristna samfundsledare. Präster och biskopar kan gå hand i hand med högerextremister och hetsa mot kvinnors rättigheter, abort, samkönade äktenskap och mot det mångkulturella samhället.
Man kan tala om konservatismens tredje våg, som journalisten Per Wirtén gör i en essä om den danske prästen Sören Krarup, ideologen bakom Dansk Folkeparti (Arena Idé). Den första konservativa vågen ifrågasatte Upplysningens frihetliga ideal i slutet av 1700-talet och den andra bildade motstånd till demokratins genombrott i början av 1900-talet. Konservatismens tredje våg ser vi i dagens motstånd mot invandring, mot det mångkulturella, mot EU och mot liberala fri- och rättigheter.
Prästen Sören Krarup har alltsedan 1960-talet skrivit böcker om danskhet och det nationella, men det är först i dag som hans idéer har kommit att normaliseras. Denna präst har under decennier betraktats som en intellektuell särling i periferin. I dag befinner han sig plötsligt i centrum av inte bara dansk utan europeisk politik.
För prästen Krarup handlar det om en kulturkamp där han vill rädda Danmark undan mångkulturens moras. Men, som Wirtén påpekar, det rör sig egentligen om ett klassiskt konservativt idéprogram där huvudfienden är den liberala demokratin. Krarup avskyr feminism, humanism, kulturradikalism, rättighetsidéer, det kosmopolitiska osv.
Hans politiskt-religiösa program är inte högerpopulism utan en djupt konservativ ideologi, där nationen är överordnad allt annat. Om demokratin inte skyddar den danska folksjälen får man avskaffa den helt enkelt. I Krarups värld råder treenigheten Gud-kyrkan-folket. Folket tolkas i etniska termer.
Skräcken för det mångkulturella (Krarup har följt med sin tid och hetsar numera mycket mot muslimerna) är större än skräcken för själva invandringen. Det skulle gå att ha en apartheidstat där invandrare finns men där danskarnas överhöghet består. De kan få vara tillfälliga gäster, men inte ha några politiska rättigheter.
Wirténs essä om Sören Krarup är intressant då den mejslar fram den nykonservativa rörelsens idéer i dagens Europa. Det är en rörelse som pekar ”bakåt, inåt och hemåt” och inte bara i Danmark utan på många ställen i Europa företräds denna reaktionära backlash av präster och biskopar. Det är hög tid för den liberala och progressiva delen av kristenheten att bilda motstånd.
Helle Klein
Snarare så behöver vi göra upp med icketroende och socialister i vår kyrka. Vi behöver ett engagemang där kristna röstar och tar tillbaka kyrkan från icke-troende.
Vi skall inte ha präster av Kleins sort, vare sig socialister, ickekristna eller revisionister hör hemma i predikstolar eller församlingar.
Se upp för falska dikotomier nu, Helle! Verkligheten är ju betydligt mer mångfasetterad än så! Du vet ju själv hur lätt guilt-by-association leder till att varje palestinavänlig aktion tolkas som antisemitism eller varje kritik mot kapitalismen möts med en reaktion liknande Karl-Bertil Jonssons farsas (”Jag har närt en kommunist vid min barm!”).
Många har förvånats över hur en konservativ stöt som Tord Nordblom (FK) kunnat gömma flyktingar eller hur Dag Sandahl (FK) kunnat vara socialdemokrat. Men det finns naturligtvis många andra exempel på hur en inte är det ena bara för att en är det andra. På hur en teologiskt konservativ kan vara politiskt radikal (jfr påven i vissa avseenden!) Eller på hur liberal teologi inte behöver ha det minsta att göra med politisk liberalism. Konservative teologen Hugo Odeberg var förvisso, åtminstone en tid, anstucken av nazistiskt tankegods – men det var även liberalteologen Emanuel Linderholm!
För att inte bunta ihop alltför många som faktiskt inte sitter ihop ”som Simsons rävar i svansen” vore det bra att inte nyanslöst tala om ”nykonservativa” respektive ”liberala och progressiva”. Påven är, som bl.a. Katrine Marcal påpekat, ett bra exempel på en ytterst svårplacerad teolog. Men det finns fler.
I t.ex. motståndet mot flyktinghat och förläggningsbränning kan du enas med många som du skulle kalla ”nykonservativa” och som samtidigt starkt skulle motsätta sej gemensamma bönestunder för kristna och muslimer i kyrkor och församlingshem.