Jag växte upp i Trollhättan och kan inte sluta tänka på de senaste dagarnas händelser och som orsakat bottenlös sorg och lidande hos de som drabbats. Och en rädsla hos alla som bor på fel plats i staden, har fel ursprung och hudfärg.

Kriminalkommissarien som uttalar sig i all media om skolmorden och polisutredningen är min gamla skolkamrat. Det väcker minnen till liv om staden där jag var barn, gick i skolan, var scoutledare, tonåring, blev politiskt väckt, startade Ny Gemenskap i kyrkans källarvåning för udda, ensamma och utsatta trollhättebor i början av 70-talet. Som de flesta av mina klasskamrater på Polhemsgymnasiet flyttade vi från stan så snart vi kunde.

Det är inte ofta jag tänker på Trollhättan nuförtiden. Men jag var där för en vecka sedan, ett stenkast från Kronogården, på kyrkogården där pappa Ernst, mamma Ethel och sonen Love ligger begravna.

Vansinnesdådet som å ena sidan beskrivits som en ensam galen killes verk utan koppling till annat, måste kompletteras med att högerextrema krafter vuxit sig starka i och runt Trollhättan under ett stort antal år. Det blev särskilt tydligt efter förra valet när det visade sig att Grästorp är något slags epicentrum för vit makt idéer. Grästorp av alla ställen! Jag tänker alltid på detta när jag tankar där, på macken Tre Älgar på väg till sommarön. Enligt undersökningar är det där som de högerextrema har högst densitet. Och Trollhättan ligger ju nästgårds.

Peter Wolodarski har helt rätt när han i dagens DN skriver ”Torsdagens skolmord i Trollhättan var inte ”ofattbart” som det hävdats i debatten. Det inträffar i en kontext där hetsen mot invandrare stegrats under en längre tid”.

”Staden har blivit segregerad och det är de invandrartäta stadsdelarna som nu fått bägaren att koka över hos folk som inte gillar utvecklingen”, säger öppet främlingsfientliga och i andra tonarter hos de som föredrar andra omskrivningar. Flera beskriver det som att ”vi har bara väntat på att något ska hända.”

Nu har det hänt.

Men sanningen är att det har hänt förr. 1993 kunde man åka förbi en eldhärjad moské väl synlig från vägen till Göteborg. Tre unga killar med främlingsfientliga kontakter dömdes för dådet. Och fler exempel finns på brott med rasistisk och främlingsfientlig prägel.

Men segregationen är gammal i Trollhättan. Bostadssegregationen har alltid varit lätt att konstatera. Vilken sida av älven man bodde berättade det mesta.

Peter Le Marc (ursprunligen Peter Lenn Marc Fransson) har med skarp blick och älskade sångtexter fångat sin uppväxts Trollhättan – som sannerligen inte är en konfliktfri idyll med slussar och framgångsrik bilfabrik – utan just en segregerad stad som äter sig in i människors relationer.

Den grammisbelönade textförfattarens låt ”Little Willie John” har en text många kan och minns.

”Hon bodde på fel sida älven
i en nedlagd mjölkbutik.
Jag var hennes unge älskare
från Stallbackas bilfabrik.
Vi brukade åka omkring i
i hennes Dodge -67.
Hon sa: ”Vi kör hela natten, för jag vill se var alla vägar tar slut”.

Intressant nog var segregationen synlig också i den kyrkliga geografin. Under min uppväxt fanns t ex tre missionskyrkor och de hade sin egen uppdelning även de. I den ena fanns fabriksarbetarna som jobbade på Nohab eller Stallbacka, i missionskyrkan mitt i stan var de flesta tjänstemän och jobbade på Saab, och i kyrkan på andra sidan älven, fanns de välbeställda och cheferna.

Förmodligen såg det likadant ut i många svenska städer. Men det gör det inte bättre. Jag hörde aldrig någon tala om denna segregation under hela min uppväxt som problematisk. Att det hade varit bra med mångfald; att människor med olika livsvillkor och perspektiv berikar oss och att gränsöverskridande mötesplatser kan fungera proaktivt i tider av spänningar, konflikter och polarisering.

När media nu rapporterar om att Trollhättan har blivit en segregerad stad vill jag bara säga: Det har den varit länge.