När jag söndag 26 april tog morgontidningarna såg jag först DNs bild på första sidan av flyktingar i en överfull båt på Medelhavet . Sedan såg jag en artikel i Svenska Dagbladet av tidningens politiske kommentator Göran Eriksson om Ebba Busch Thor. Jag fick veta att hon i sitt tal som KD:s nyvalda partiledare manat till kamp mot ondskan. Av SvD framgår att ondska enligt henne kan liknas vid likgiltighet och att likgiltighet frodas i ett samhälle med politiker som tror att staten kan och bör göra allt. SvD:s politiske kommentator drar slutsatsen att hon inte är långt från att beskriva socialdemokratin – eller staten – som en ond kraft.

Jag börjar där. Först bara: Ni behöver inte skriva i kommentarsfältet om tvångssteriliseringarna för jag känner till dem. Jag menar inte att folkhemmet var problemfritt. Den diskussionen har förts länge, från olika håll men här handlar det om något annat.En nyvald svensk partiledare talar om att en opersonlig Stat som ”gör allt” skapar den ondska som är likgiltighet. Det handlar om mig, som arbetat i välfärden under 1980-talet och runt sekelskiftet. Det jag var del av främjade alltså likgiltighet, ondska. Jag föreslår en annan tolkning:

I välfärdsstaten mobiliserades, i stor skala, individer för individer. Till exempel stod inte Staten eller sossepartiet på toaletterna på morgnarna med demenssjuka åldringar. Det gjorde enskilda människor som jag. Då som nu bar enskildas engagemang välfärden. Välfärden skapades genom människors gemensamma engagemang i partier och organisationer. Staten är ett sätt att organisera individer för att tillsammans göra det vi inte kan som enskilda. Allt detta förhindrar likgiltighet som växer ur känslan av att ingenting kunna göra åt sakernas tillstånd. Så kan man se det. Också.

Efter Ebba Busch Thors ord om ondskan läste jag om flyktingarna på Medelhavet. Människor flyr från stater som inte fungerar, inte skyddar liv, inte ger grundförutsättningar för ett värdigt liv. Människor dör i havet därför att stater stänger sina gränser. Detta är rimligen ondska. Den kommer av att stater gör för lite eller något annat än de borde.

Enskilda och NGO:er kan göra mycket för flyktingar, men inte ordna legala former för att ta sig till Europa, Kanada eller USA. Det kan bara stater, och de måste göra det. Problemen är så stora att det krävs samarbete mellan stater för att organisera internationellt solidariskt flyktingmottagande och stöd till förändring i de länder människor flyr från.

Om inte stater i Europa – och Kanada, USA – gör det som bara stater kan göra, då finns en risk att jag blir likgiltig. Det som sker är så överväldigande och omöjligt för mig som enskild att åtgärda. Risken är att jag stänger av. Om jag kan lita på staters ansvarstagande genom politikers beslut och många människors arbete kan jag se min egen begränsade insats som meningsfull och göra den. Det är vad som måste sägas idag om samband mellan stat, ondska och likgiltighet.