De med fel stämplar i passet väntar på att förhöras på flygplatsen. Scenen som spelas upp gestaltar världens skeva maktbalans, skriver Helena Hägglund.

Jag har världens bästa pass. Åtminstone om man ska tro en rankning av världens pass som delats flitigt på sociala medier i veckan. Men jag har också en del inte lika åtråvärda visum och stämplar. Så trots mitt överlägsna pass befinner jag mig ofta i det lilla väntrummet intill olika flygplatsers passkontroller i väntan på att bli förhörd, eller som det också kallas, intervjuad.

För en vecka sedan satt jag i ovan nämnda väntrum på flygplatsen O’Hare i Chicago då en komprimerad version av världens ojämlikhet spelades upp framför mig i all sin enkelhet.

Scenen är det lysrörsupplysta rummet med kala vita väggar. Femtio svarta stålrörsstolar står uppställda, riktade mot ett stort bord. Ovanför hänger en stor amerikansk flagga och texten Homeland Security täcker väggen. I det högra sitter en tv som visar CNN och deras nyheter om kriget i Jemen.

Femtio personer befolkar rummet. En klar majoritet, säg fyrtio, har syd –eller latinamerikansk bakgrund, en handfull är araber, två är unga asiater, jag och en fransman (som får tillbaka sitt pass efter tio minuter) är de enda vita. Förutom de uniformerade då. De uniformerade och beväpnade tulltjänstemännen är alla vita, och nästan uteslutande män.

Rollerna innehas av en rullstolsburen man i storbrättad läderhatt som får nödvändig information översatt till spanska från de som sitter bredvid. En trött äldre kvinna som varit på sin systers begravning i Mexiko och hennes vuxna dotter som är född och uppvuxen i USA. Ett äldre muslimskt par som oroligt vankar av och an medan de förgäves försöker ta reda på hur de ska hinna med sitt anslutningsflyg till Los Angeles. En ung spansktalande mamma som försöker tysta sina tre barn som blir mer och mer rastlösa.

Stämningen är den tysta oron, anspänningen och rädslan. Trots att de uniformerade vita talar högljutt med varandra över rummet och skrattar så smittar skrattet inte av sig. För deras uppsluppenhet var en markör, den definierar skillnaden mellan dem och oss. De få som talar på vår sida gör det tyst, så att ingen annan hör. För ingen vet var gränsen till att sakna rättigheter går och ingen vill korsa den omedvetet.

Teateruppsättningens avslutande och mest centrala replik, som bryter tystnaden, lyder ”JIISUS, har vi någon JIISUS här?” En av de uniformerade vita ropar till oss med kraftigt amerikanskt uttal. Efter några sekunders förvirring stiger en ung latinamerikansk man upp och går in i förhörsrummet.

Så mycket av världens skeva maktbalans ligger i det där felaktigt uttalade namnet. I det där väntrummet.