I går torsdag träffades EUs regeringschefer för att diskutera vad man ska göra härnäst i Medelhavet. Förutom en mycket blygsam utökning av räddningsresurserna – operation Triton handlar främst om bevakning – tycks det stå klart att militariseringen av EUs gränspolitik fortsätter. I ett läckt dokument talas det om att ”öka stöd till Tunisien, Egypten, Sudan, Mali och Niger bland andra, med syfte att övervaka och kontrollera landgränserna och färdvägarna för att förhindra att potentiella migranter ges tillträde till Medelhavets kuster”.
Länder som notoriskt bryter mot mänskliga rättigheter ska alltså agera gränsvakter på EUs uppdrag. Och, det är klart, dödsfallen blir mindre uppmärksammade när de sker i öknen istället för på havet. Mycket mer cyniskt kan det inte bli.
Dagens Seglora skrev om det i höstas. Alla visste vad konsekvenserna skulle bli när EU-länderna för ett halvår sedan beslutade att inte hjälpa Italien att förlänga räddningsoperationen Mare Nostrum. Alla. I klartext löd den djävulska logiken: ”Om vi räddar flyktingar från att drunkna kommer fler att komma. Låt dem drunkna istället så lär de sig att hålla sig borta”. Det är mer än cynism, det är rasismens logik.
Och drunknar, det gör flyktingar som desperat försöker ta sig över Medelhavet. Minst 1 750 människor bara hittills i år. Sämst chans att överleva har de som brukar stängas in längst ner i båtarna: barn och kvinnor, och särskilt afrikaner från söder om Sahara. Också ombord på smugglarnas båtar råder rasismens djävulska logik.
”Vi behöver inte ha dåligt samvete från svensk sida”, säger utrikesminister Margot Wallström. Visst, permanenta uppehållstillstånd för flyktingar från Syrien som lyckats ta sig hit är utmärkt. Men om den svenska regeringen också resolut hade gått i spetsen för omfattande räddningsoperationer, säkra vägar och humanitära visum, då hade det varit sant. Istället har Sveriges hållning varit minst sagt tvekande, en tvehågsenhet inte värdig ambitionerna att driva en feministisk utrikespolitik med mänsklig säkerhet i centrum. Dåligt samvete skulle vara passande. Ja, den europé som inte har dåligt samvete, som inte känner skam och skuld över vad som sker vid EUs gränser, måste leva i förnekelse.
En av de få politiker som verkligen tycks ha tagit in situationen är Palermos borgmästare Leoluca Orlando. På Sicilien, liksom på Lampedusa, går det inte att blunda för döden på Medelhavet. Orlando har ställt den mycket berättigade frågan varför människor inte bara får köpa en flygbiljett till Europa, istället för att tvingas i händerna på människosmugglare. De flesta som kommer över havet har ju, visar det sig, skyddsskäl. Och fri rörlighet, är inte det en mänsklig rättighet?
Leoluca Orlando tvekar inte att kalla vad som sker för ett folkmord, ett folkmord EU genom sin gränspolitik är ansvarigt för. Medelhavet har blivit en massgrav. Idag, dagen efter regeringschefernas möte, konstaterar han att Europa fortfarande inte förstått: ”Det är nödvändigt att skapa en humanitär korridor så snart som möjligt och att rädda så många liv som möjligt – inte att insistera på att försvara Europas gränser med fler och fler skepp”.
Att vänta in alla 28 medlemsländer kommer inte att leda någonstans, för det är de extremnationalistiska politiska krafternas inflytande allt för stort och den humanitära likgiltigheten allt för utbredd. Vilken regeringschef vågar gå först och bryta med den cynismens och rasismens djävulska logik?
