Vi lever i en tid där orden har laddats med innebörd. De har fått en densitet och ett eget liv, som vi bara delvis kan styra över. De gör motstånd och skaver. Den normerande majoriteten inser i en tid där alla röster kan vinna inflytande, att vissa ord aldrig kan bli så harmlösa för andra som de ter sig för majoriteten själv.

En harmsen ängslighet infinner sig: ”Men när jag säger det ordet menar jag det inte på ett rasistiskt/transfobt/funkofobt sätt. Jag tycker ju inte så bara för att jag använder det där ordet. Du får väl inte bestämma vad det är jag menar med orden jag säger?”

Jag kommer att tänka på ordens densitet när jag idag läser Aftonbladets Lena Mellin begagna sig av det av SD inmutade begreppet ”sjuklövern”. Det är ett signalord, en omsorgsfullt framodlad klöversort vars uppgift är att sprida sig som ett ogräs i debattlandskapet. Ordet lever ett eget liv.

Det började i periferin, på de obskyra bloggarna. När Avpixlat ritade om det svenska twitterlandskapet genom att uppmana sina läsare att ”balansera debatten” på taggen #svpol (som dessförinnan varit en allmän beteckning för tweetar om svensk politik), fick ordet en framskjuten plats i sociala medier. Och från de sociala medierna är steget som bekant inte långt till redaktionerna. Nu är det inflytelserika opinionsjournalister som använder SD-retorik.

”Språket är tankens gräns”, skaldade den tidige Wittgenstein. Han föreställde sig att orden låg an mot världen på ett oproblematiskt sätt, att orden alltid kunde betyda precis det som de föreställde. Filosofins uppgift blev att rehabilitera tänkandet från alla ord som på ett felaktigt sätt föreställde verkligheten, eftersom de skapade falska betydelser och irrvägar för tanken. Man kunde likna orden vid ett vattenkärl, som innehåller våra tankar och formar dem efter sig.

Så föreställde sig även George Orwell språket när han i sin roman 1984 skrev fram ett samhälle där ord som ”krimtänk” och sentenser som ”frihet är slaveri” i det närmaste hade omöjliggjort ett självständigt tänkande.

Jag tänker på Orwell och Wittgenstein, när jag läser Lena Mellins retoriska vurpa. ”Frihet är slaveri”. Alla som inte tycker som SD är en ”sjuklöver”, en udda mutant som dessutom står i konkurrens med gräsrötterna.

Lyckligtvis hade både den tidige Wittgenstein och Orwell fel. Språket och tänkandet ingår i en givande och tagande relation. De formar varandra i en komplicerad dynamik. Vi kan återta ord med ett mörkt förflutet (om vi så skulle vilja, men då måste skälen vara goda). Vi kan likväl ryckas med av en kraftfull och svartvit retorik.

Vi lever i en tid där orden har laddats med ny och farlig innebörd. Många bjuds av ängsligheten att citera forskare innan de vågar ta ordet ”fascism” till sin mun. Samma människor kan tanklöst förmedla fascismens förtäckta tankegods. I vår tid av ord i aldrig skådat överflöd, har det blivit viktigare än någonsin att begrunda deras innebörd.