Livet är fullt av motsägelser. Vissa tror inte på Gud men ber ändå. Prästsöner kan bli judiska konvertiter. Inget är garanterat eller enkelt, skriver Elisabeth Arborelius.

För ett tiotal år sedan diskuterade vi intervjuer jag gjort på ett seminarium på teologen i Uppsala. Intervjuerna avsåg livsfrågor hos människor som nyligen flyttat till Hammarby Sjöstad. Många uttalanden präglades av motsägelser i stil med: “Jag är inte troende och har gått ur kyrkan, jag går ofta in i kyrkan för att söka tystnaden och närvaron där”, “Jag tror inte på Gud, jag är så förbannad på honom”. Seminarieledaren, som disputerat inom systematisk teologi, berättade att han blev påtagligt frustrerad över denna bristande logik.

Astrid Lindgren sa i en intervju i Expressen 1970: ”Nej, jag tror uppriktigt sagt inte på Gud, det är kanske skamligt av mig att förneka Gud eftersom jag ändå tackar honom så ofta och ber till honom när jag är förtvivlad.”

Så här är livet – fullt av motsägelser. Jag sjunger i kör och en av sångerna inför kommande vårkonsert heter: Livet är ett tjolahejsan. Texten är lika knäpp som titeln. Som livet är: Hur som helst. Kanske finns det dock en inre logik – ibland?

Min man gick ur Svenska kyrkan när han var ung. Innan dess hade han varit med i den kristna studentföreningen. När jag började läsa teologi kom han i kontakt med kyrkan igen och begärde inträde kort efter min prästvigning. Efter ett antal års ytterligare kontakt med kyrkan begärde han utträde. Mina styvsöner är med i Svenska kyrkan och en av dem har jag vigt och sedermera döpt hans tre barn (till Lukas, Johannes och Markus – det är inte jag som bestämt namnen).

Min äldsta dotter har jag vigt i kyrkan. Min yngsta dotter gick ur kyrkan några år efter min prästvigning med hänvisning till att hon inte var troende och att det förekom en massa sexuella övergrepp, särskilt inom katolska kyrkan. Mina motargument viftade hon bort med: “Jamen som du tycker är ju inte som andra tycker”. Några år senare gifte hon sig borgerligt utomlands men när hon kom hem till Sverige blev jag ombedd att hålla en kyrklig bekräftelse över ingånget äktenskap med de närmaste släktingarna (maken var medlem i kyrkan).

Så småningom kom det lilla barnet och då hade pappan hunnit begära utträde. Men barnet skulle döpas, nej det heter välkommenceremoni och jag skulle hålla i den. Jag lyckades dock förhandla mig till att få läsa välsignelsen över barnet, som var klädd i släktens hundraåriga gamla dopklänning. Det blev en fin ceremoni med stolta föräldrar och rörda mor- och farföräldrar.

Livet är ett tjolahejsan. Mig stör det inte. Jag är van. Det är så livet är.

Då har vi bara min förstfödde son kvar. Jag var mycket ung när jag väntade honom, mycket förväntansfull och drömde om att han skulle bli fredsforskare. Han kom så småningom att söka sig till judendomen och efter många år konverterade han. Två rabbiner från Jerusalem kom till Stockholm och korsförhörde honom, så att konverteringen även gällde internationellt.

Några år senare invandrade han som jude med ett judiskt namn till Israel. I Beer-Sheva befann han sig en gång ett hundratal meter från granateld från Gaza. Sådant tycker inte mammor om. Numera arbetar han i Tel Aviv där han också bor sen fem år tillbaka. När det ständigt pågående kriget mellan Palestina och Israel i perioder accentueras ringer jag för att få besked att han lever.

Det har han hittills gjort och han berättar om sirenerna när Gaza skjuter raketer och de ständiga smällarna när Iron Dome-raketerna skjuter ner dem. Sådant tycker inte heller mammor om.

Jag brukar åka till Israel en gång om året för att hälsa på min förstfödde. Var nere nu senast i början av mars. Vi kom in på den ständiga konflikten. Men den går inte att diskutera med sonen. Han vet vad som är rätt och fel därför att han sitter inne med alla kunskaper i frågan. Mina påpekanden att andra människor med samma kunskaper kan dra andra slutsatser gör honom arg. Det går inte ens att diskutera förhållningssättet (oavsett frågan) – att det finns ett absolut rätt och ett absolut fel.

Livet är ett tjolahejsan. Och jag älskar min förstfödde.

Folk frågar rätt ofta hur jag som präst ser på att ha en son som konverterat till judendomen. Det är inget som helst problem för mig, snarast glädje att religion är så viktigt för något av mina barn! Jag deltar i shabatfirande med honom och hans vänner varje gång jag är i Tel Aviv. Och har som alltid mitt guldkors om halsen. Trivs och deltar i gemenskapen.

Livet är ett tjolahejsan. Ibland berörande och förunderligt starkt, ibland inte särskilt kul. Så det är kanske en ganska adekvat beskrivning att livet är ett tjolahejsan.