Debatten har varit intensiv kring höga löner för kyrkoherdar, biskopar och tjänstemän inom Svenska kyrkan. Prästen Björn Helgesson startade debatten i Kyrkans tidning 2013 med uppmaningen till b.la. kyrkoherdar i de nya storpastoraten att sänka sina löner med 20 000 kronor. Ni behöver räddas från girighet, var Helgessons karga uppmaning. Debatten har fortsatt sedan dess.

Samma tidning rapporterar nu att kyrkoherden i Boo församling, Henrik Roos avstår 10 % av sin lön genom att ta tjänstledigt men ändå fortsätta arbeta heltid. För Roos handlar det om att som kyrkoherde vara ett föredöme.

Det borde finnas ett tak för högsta lönen inom Svenska kyrkan, en anständighetens – och trovärdighetens gräns. Det är mycket tråkigt att det ska behövas. Men lärjungaskap och tjänandet i kyrkan kan inte handla om feta lönekuvert när lärjungarnas mästare dog utfattig och utblottad.

Dessutom måste även Svenska kyrkan vara med i den samhälleliga kampen mot ökade inkomstklyftor och föregå med gott exempel. Det kan inte, eller i alla fall borde inte, vara en biskops önskan att samhällets klyftor ska växa. Klyftor som leder till barnfattigdom och social utsatthet. De ökade klyftornas konsekvenser kan väl inte ha gått någon förbi?

Inre spänningar växer i en kyrka när löneskillnaderna mellan anställda blir för stora mellan den bäst betalda och den lägst betalda. Det bygger upp en hierarki på en arbetsplats och skapar distans mellan människor. På ett subtilt sätt men dock. Det kan helt enkelt inte vara vettigt att det kan skilja flera tiotusentals kronor mellan anställda i samma församling. Att människor är lika mycket värda är i detta avseende en sanning med modifikation.

Det kan också vara värt att betänka att den som befinner sig i en ledande position har en helt annan möjlighet till personlig och yrkesmässig utveckling än den ”underordnade”. Ju högre upp du befinner dig haglar förmånerna på ett annat sätt med resor, fortbildning, nätverksbyggande, maktinnehav, ökat informationsflöde och större insyn. Något som borde tillfredsställa väl så gott som pengar.

Att vara chef över människor, visst innebär det mycket arbete och ansvar. Att pastoralt leda likaså. Men: ”Så är vi, fastän många en enda kropp, för alla får vi del av ett och samma bröd”. Hur denna starka inbördes gemenskap ska gestaltas även lönemässigt lär nog fortsätta diskuteras. Det finns en trötthet i och en känslighet för att värderas i pengar. Idag finns det också i samhället en tydlig kritik mot ägande och konsumtion. Det talas om ”delad ekonomi”. Avsikten är att dela, låna, hyra istället för att köpa, något som alla inte kan i vårt ojämlika samhälle.

Ytterst handlar frågan om höga löner om kyrkosyn. Vilken kyrka vill Svenska kyrkan vara? Hur ska solidaritet, tjänande och lärjungaskap gestaltas idag? Den utgivande kärleken? Arbetaren är värd sin lön, så är det. Men låt inte kyrkan bli en överklasskyrka.